Volfram

Materialegenskaper:

19250 densitet [kg/m³] (273 K)

7,5 hårdhet [Mohs]

4,5 längdutvidgningskoeffiecient [K^-1]

- värmeledningsförmåga [W/(m K)]

0,2 μΩm resistiviet (Volframkarbid)

Egenskap

Volframs mest kännetecknande egenskap är dess höga smältpunkt, 3695 Kelvin, den högsta bland alla metaller. Kokpunkten är 5828 Kelvin. Volfram har också en anmärkningsvärt hög dragstyrka, ungefär 2000–3500 MPa vid 25 °C.

Volfram är den enda metallen från den tredje övergångsmetallserien som förekommer i biomolekyler. Volfram är också det tyngsta kända ämnet som används av levande organismer.

Användning

Volfram används främst vid metallbearbetning och gruvdrift samt till byggnadsmaskiner. Oftast används då väldigt hårda volframkarbider som WC och W2C. Det näst största användningsområdet är i lampor och andra elektriska tillämpningar. Eftersom volfram tål mycket höga temperaturer används det i glödtrådar till glödlampor men även i elektoder för TIG-svetsning. Kalcium- och magnesiumvolframater kan också användas i lysrör. Wolframlampor används flitigt i spektrofotometer, då det är en utmärkt källa till kontinuerligt synlig och infraröd strålning, med användbar strålning i våglängderna 320 - 2500 nm. Ferrovolfram används ofta till legering och man använder det till stålverktyg och snabbstål.

Historia

Metallen volfram upptäcktes 1783 av de spanska bröderna J.J. och Don F. de Elhuyar, när de lyckades reducera och få fram en oren metall. Två år tidigare hade Carl Wilhelm Scheele varit det nya grundämnet på spåren när han påvisat den okända "tungstenssyran". Scheele var den som offentliggjorde Mall:Datum och källa behövs spanjorernas slutliga upptäckt och den som med viss orätt kom att bli förknippad med upptäckten. Mineralet scheelit, där "tungstenssyran" ingick, var redan känt och hade 1751 fått namnet tungsten på grund av sin höga densitet.

Tidigare hade ett annat mineral i tysk bergshantering kallats wolfram ('vargfradga'), och 'volfram' var det namn bröderna de Elhuyar gav sitt nya grundämne. Scheeles tungsten blev också en spridd benämning, men numera syftar tungsten i svenska språket enbart på scheelit. På engelska kallas grundämnet dock fortfarande tungsten, och motsvarande ord finns på bland annat franska och italienska. Symbolen W och det nutida svenska namnet volfram kommer från tyska "wolf rahm". Det tyska namnet syftar på det "varglika" sätt på vilket grundämnet reagerade med smält tenn.