Religionens sociala sida

Mytologiska berättelser har genom historien används för att stärka en folkgrupps sammanhållning och för att legitimera eliten i en samhällsgrupp. Karl Marx betonade i sin religionskritik enbart denna legitimerande funktion och menade därför att religion har av härskare används för att folket ska acceptera en orättvis fördelning av materiella resurser eftersom religion får dem att tro att rättvisan kommer efter jordelivet. Istället för att kämpa för rättvisa så Att människor genom historien också genom religion har upplevt en djupare mening med livet och samhällsgemenskapen valde Karl Marx att ignorera.

Några exempel på sådana berättelser: Inom fornnordisk mytologi har vi myten om guden Rig som vandrar runt bland människor och skapar de tre samhällsklasserna: jarl, bonde och träl. Det hinduistiska kastväsendet anses även ha kommit till bl.a. genom att legitimera de invaderade ariernas överhöghet över ursprungsbefolkningen. För drygt två tusen år sedan lyckades Yamatoklanen successivt besegra andra stammar i södra Japan för att så ett frö till den statsbildning som kom att bli Japan. Sedan uppstod en mytologisk berättelse som gick ut på att Yamatoklanen ansågs härstamma från solgudinnan. Kejsarens maktställning blev därmed gudomliggjord.

Inom judendomen kallades ”JHVH” (Guds namn) från början för Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, det judiska folket urfäder. Att vissa gudar knöts till vissa stammar har mycket vanligt under religionshistorien. Kulten av stamgudar stärkte gemenskapen och den inre lojaliteten. Det nya med judendomens uppkomst var att stamguden successivt kom att bli synonym med den enda Guden för hela mänskligheten. Här finns en spänning mellan en trosföreställning som inkluderar hela mänskligheten och en spänning mellan en trosföreställning som särskiljer ett folk från alla andra folk. Kristendomens uppkomst ur judendomen kan delvis förklaras i ljuset av denna spänning. "Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham", sa Jesus till det judiska folkets religiösa ledare. (Matt 3:9) Detta uttalande kan tolkas som ett ifrågasättande av judarnas särställning som ”Guds utvalda folk”. Jesu universella budskap och avskaffandet av Mose lagar bidrog till uppkomsten av kristendomen ur judendomen.

Haken med det universella budskap som Jesus kom med blir att det blir fullt ut universellt först om budskapet omfattas av hela mänskligheten. En tänkt universell gemenskap blir inte universell per automatik. De kristna kom att forma en ny snabbt växande subkultur inom Romarriket och har sedan blivit den största världsreligionen splittrad i tre huvudgrenar: ortodoxi, katolicism och protestantism. (Mer om detta senare) De olika grenarna har sedan bildat olika gemenskaper med olika lojaliteter och identiteter. Det universella budskapet som fanns från början gick kanske förlorad på vägen p.g.a. uppsplittring.

Inom Islam finns också ett tydligt universellt budskap. Men tribalismen har påverkat Islam från dess allra tidigaste historia. Muhammeds egen stam (Quraishstammen) fick en viss särställning. Quraishstammen hade under förmuslimsk tid månguden och hans döttrar som stamgudar. Månen, som är en symbol för islam, symboliserar även denna stam. Den stora konflikten om vilken stam som skulle leda den muslimska gemenskapen (Umma) efter kalifen Ali blev upprinnelsen till splittringen mellan sunni och shia. Föreställningen om att Gud valde att skriva urkoranen på arabiska bidrog också till upphöjandet det arabiska språket som mer heligt än andra språk. Samtidigt vill många muslimer betona att alla är lika inför Gud. Både i islam och kristendom finns tydliga universella budskap och idén om alla folks likvärdighet inför Skaparen, men i praktiken har olika grupperingar uppstått med olika identiteter.

I många håll i världen är etnicitet och religionstillhörighet ett och samma sak. En serb identifieras som ortodox kristen till skillnad från en kroat som identifieras som katolsk kristen eller en bosniak identifieras som sunnimuslim. Huruvida man är troende eller inte spelar inte så stor roll här. Religionstillhörigheten i forna Jugoslavien blev en fråga om liv eller död under de krig som ägde rum i detta område under 90-talet. Till saken hör att serber, kroater och bosniaker i stort sett har samma språk och etnicitet. Men de olika religionstillhörigheterna har skapat identitetsmarkörer som skiljer dem åt.

Förr i tiden förmedlades den av religion präglade kulturarvet från generation till generation som en självklar del av livet. De allra flesta människor har genom tiderna levt tillsammans med andra människor som tillhör samma religion/kultur. Religionstillhörigheten har varit en självklar del av människors identitet.

Religion förknippas på många håll i världen med fasthållandet vid ritualer och sedvänjor som har förmedlats från generation till generation. Om man tittar på religionens ställning i Sverige utifrån detta perspektiv finns det alltså en koppling mellan religion och identitet kvar för de flesta i Sverige, fast kopplingen blir allt osäkrare för varje generation. Bland många invandrargrupper finns en mycket stark koppling mellan religion och identitet. I kriget i och kring Syrien är den religiösa identiteten en fråga som för många handlar om liv och död. Religionstillhörigheten ger social trygghet och en kulturell identitet som statsmakterna inte har kunnat förmedla till folket. Den syriske diktatorn Bashar al-Assad har sett till att gynna den egna religiösa grupp han tillhör (alaviterna). Så även han som representant för staten har en religionsbaserad lojalitet som kan vara svår för många européer att förstå sig på.