E-post
Från Wikipedia, den fria encyklopedin.
E-post, förkortning för "elektronisk post". En av de ursprungliga typerna av meddelanden som vidarebefodras över Internet och som kännetecknas av högre tillförlitlighet än andra typer av elektroniska meddelanden. Tillkomsten av fenomen som spam (oönskad skräppost) och datavirus har gjort e-post mindre användbar på senare år, men den är fortfarande den dominerande standarden för att skicka meddelanden över Internet.
E-post
E-post är den tjänst som av många räknas som den viktigaste på Internet. Utan e-post står många företag stilla. I detta avsnitt skall vi behandla e-post och hur det fungerar lite närmare.
I svenskt tal och skrift bör man använda ordet e-post före till exempel e-mail eller bara mail. Framför allt bara mail eller försvenskat till mejl är olyckligt eftersom det redan har en annan betydelse på engelska, nämligen papperspost. Ytterligare information om detta finns hos Svenska Datatermgruppen[1].
E-post var den tjänst som många såg som den mest användbara när Internetliknande teknik presenterades i slutet på 60-talet. De första e-postsystemen fungerade så att man hade en fil som flera datorer kunde komma åt. I denna fil kunde man skriva meddelanden som andra kunde läsa. Detta system var dock inte så bra när man ville ha ett system där alla datorer skulle kunna skicka meddelanden till varandra oavsett var de fanns och oavsett vilket system de körde. Man utvecklade det vi i idag kallar e-post.
Från början när det inte fanns så många datorer skickade man breven till en viss användare på en viss dator. Efter ett tag, när e-posten utvecklades kom man på den notation som vi fortfarande använder i e-post adresser. Den med ett @ mellan användarnamnet och datornamnet. Från början så var det just ett användarnamn och ett datornamn som avsågs. Då hittade man som regel den man sökte på en viss dator i systemet. I dag är det oftast så att det som står före @ mostvarar ett namn och det som står efter @ är i regel ett domännamn som mostvarar ett företag eller en ISP.
E-postadresserna så som vi är vana att se dem idag kom till 1971. Den som hittade på det var Raymond Tomlinson (1941-). Han kom på det när han jobbade med att anpassa dåtidens e-post till Arpanet.
Vad är då @? Detta tecken kallas för "at" på engelska. Det betyder ungefär "på" eller "vid". Adressen rejas@se.linux.org skulle då utläsas "rejas på se.linux.org" vilket stämmer bra. På svenska kallas @ för snabel-a men den har också en mängd olika smeknamn[2].
Flera protokoll
När du skickar ett e-brev till någon så kommer flera protokoll att ha används innan mottagaren har läst brevet. Förutom TCP/IP, DNS med mera används även minst ett par olika protokoll för själva brevskickandet.
Simple Mail Transport Protocol, SMTP
Det viktigaste protokollet som används är Simple Mail Transport Protocol, SMTP. Det är med SMTP som brevet transporteras över Internet från dig till mottagaren. Man kan säga att det är med SMTP som man skickar e-post.
Du startar ditt e-postprogram på din dator. Normalt så har du ingen SMTP-server på din dator utan när du skickar brevet så pratar ditt e-postprogram med en SMTP-server på ditt nät som antingen tillhandahålls av din ISP eller av IT-avdelningen på det företag du jobbar. Det protokoll som används mellan e-postprogram och servern är SMTP.
När brevet nått din SMTP-server måste det skickas vidare. Mottagaren har ju inte tillgång till din SMTP-server, och även om mottagaren hade det så kan han eller hon inte veta att post väntar på just din server. Istället så skickar din SMTP-server brevet vidare till den SMTP-server som hanterar posten för det domännamn som du angav i mottagarens e-postadress (det som står till höger om "@" i e-postadressen). Information om vilken server som ansvarar för e-posten för just den aktuella domänen får din server från DNS-systemet. När brevet kommit dit så finns det förhoppningvis på en server som mottagaren har tillgång till. I vissa fall så hoppar brevet flera steg till innan det nått den servern som just din mottagare kommer åt.
Nu återstår det bara för din mottagare att hämta och läsa brevet från dig. Det finns flera olika sätt att göra det. De vanligaste sätten är via protokoll som POP eller IMAP, men det blir vanligare och vanligare att man använder något som kalls för webbmail som är ett system för att, med hjälp av en webbläsare läsa sin post direkt från SMTP-servern.
Post Office Protocol, POP
Ett ganska gammalt, men fortfarande väldigt vanligt, sätt att hämta sin e-post är att använda ett protokoll som heter Post Office Protocol, POP. Med hjälp av POP hämtar du posten från din POP-server till lokala dator. De flesta e-postprogram klarar att hämta post med POP. Märk att SMTP har används hela tiden för att transportera brevet men sista biten används andra protokoll. I det här fallet POP. När brevet flyttats (kallas ibland för poppats) till din dator tas det oftast bort från POP-servern och lagras nu lokalt på din hårddisk.
IMAP Se även brevet från Pär Lindskog i i appendix K angående IMAP.
IMAP är en forkortning för Internet Message Access Protocol är ett protokoll för att läsa e-posten med ett e-postprogram. Till skillnad från POP så är IMAP avsett för att läsa, sortera och söka bland breven på servern. (POP var ju avsett för att hämta breven från servern till den lokala datorn.) Fördelarna med IMAP är uppenbara, all e-post lagras centralt på en server. Användarna kan komma åt från vilken plats som helst. Till skillnad från POP så kan man med IMAP också skapa mappar på servern och sortera breven i dem. Nackdelen är kanske också uppenbar, att man läser breven från servern gör att man är beroende av denna och måste ha en fungerande anslutning till det nät där servern finns. Det finns program som löser detta genom att spara en synkroniserad kopia på den lokala datorn och synkronisera denna med servern när programmet har kontakt med den.
Webmail
En nackdel med POP och IMAP är att det krävs inställningar på den dator man skall läsa sin post ifrån. Många vill idag kunna läsa sin post på vilken dator som helst eftersom de ofta reser eller använder flera olika datorer.
Det enklaste sättet att göra detta på är att använda sig av en webbmail. Det är ett system då man istället för att hämta sin post från leverantörens eller företagets SMTP-server med POP eller IMAP, läser den direkt från servern med hjälp av en webbmailprogramvara. Vad denna programvara gör är att möjliggöra att man läser sin post via HTTP och ett vanlig webbläsare. Eftersom nästan alla datorer idag har en webbläsare och är anslutna till Internet kan man läsa sin post nästan varifrån som helst.
Att kunna läsa sin post varifrån som helst och att slippa spara sina brev på den egna datorn är stora fördelar som gör att många använder webbmail. Det finns flera företag som använder gratis webbmailtjänster som gör att du kan skaffa dig en e-postadress alldeles gratis utan att ens ha en internetansluten dator. Men det finns också nackdelar med webbmail.
Webbmail har flera nackdelar. Att hantera sin post med en webbläsare är oftast krångligare och långsammare än att göra det med ett vanligt e-postprogram. En annan nackdel är att du måste vara uppkopplad hela tiden du skall läsa din post. Om du hämtar posten med POP eller IMAP behöver du ju bara vara ansluten till Internet just när du hämtar posten, sedan kan du ju läsa den i lugn och ro även om du inte är uppkopplad. En annan nackdel är att de flesta företag som erbjuder webbmail har en gräns för hur mycket post du får spara på deras server. Det gör att du men jämna mellanrum måste slänga dina brev för att få plats med nya. Detta gäller i första han gratistjänster men det är inte ovanligt att även sådana man betalar för eller de inom företag har liknande gränser (om än oftast lite högre).
E-post och säkerhet
I nästa kapitel kommer vi att tala om säkerhet men det är ändå på sin plats att tala lite om det redan nu när vi hanterar e-post. E-post är nämligen en tjänst på Internet som skall betraktas som osäker. En tumregel som är bra är att man inte skall skriva någonting i ett e-brev som man inte skulle skriva på ett vykort. Vill man skicka någonting som är lite hemligt skall man använda sig av något verktyg för att kryptera sitt brev så att obehöriga inte kan läsa det.
Noter [1] http://www.nada.kth.se/dataterm/
[2] Se svenska datatermgruppen på http://www.nada.kth.se/dataterm/rek.html#a17