Diamant
Materialegenskaper:
- densitet: 3,15-3,53 g/cm³
- hårdhet: 10 av 10 på Mohs hårdhetsskala
- längdutvidgningskoefficient: -
- värmeledningsförmåga: 900 – 2320 mK-1
- resistivitet: -
allmänt om diamant
Diamanten är en ädelsten. Ordet diamant kommer från grekiskans, adamas, som betyder oövervinnerlig. Diamanter används i huvudsak i smyckesindustrin där den länge ansetts som den ädlaste av alla ädelstenar. Diamanten används också för att slipa andra diamanter och som skärverktyg och borrspetsar i industrin. Diamanten består av kol som bildats under högt tryck och hög temperatur på 150 – 200 kilometers djup. Diamanterna ligger i jordens övre mantel i upp till flera miljoner år innan de transporteras till jordens yta med vulkaniska magmor. Diamanten är det hårdast ämne som förekommer i naturen. Ämnens hårdhetsgrad mäts i Mohs hårdhetsskala, där mineralet talk har värdet 1 och diamant 10. Alla andra material placeras på skalan i förhållande till sin förmåga att repa varandras yta, ett material med hårdhet 7 kan t ex repa alla material med hårdhet 1 till 6. Diamanten är på grund av sin kristallstruktur sprödare i vissa riktningar och hårdare i andra, med andra ord går det att klyva en diamant men inte att repa den (med annat än en annan diamant). Diamanten har en mycket hög brytningsindex vilket utnyttjas vid slipningen av diamanten som gör att ljuset återkastas i vitt och i regnbågens färger som i en prisma.
Användning
Diamanter är förstås fina som smycken, men används faktiskt allra mest inom industrin. Dess hårda yta och ovanligt goda förmåga att avleda värme gör att diamanter är utmärkta för att borra eller skära i andra hårda material. Däremot är diamanter känsliga för stötar, och går till och med att krossa om man har riktig otur.
Framställning
Det finns naturliga och det finns konstgjorda diamanter. Bland de naturliga finns sägensomsusade stenar som Koh-i-nor, Afrikas stjärna och drottnings Silvias diadem, liksom mer anonyma kristaller som pryder fingrar, halsar och armleder på köpstarka människor runt hela världen.
De naturliga bildades när jorden fortfarande var ung: tjugo mil ner i underjorden, där det råder flera tusen graders hetta och ett ofantligt högt tryck. Bara sådana extrema förhållanden kan pressa samman atomerna i grundämnet kol till världens hårdaste och mest gnistrande material.
Men man kan även tillverka konstgjorda diamanter. Tekniken går ut på att man stänger in en liten bit diamant, en metallskiva och ett stycke kol i en högtryckskammare och upphettar alltihop till 1600 grader. Då filtreras atomerna från kolstycket ner genom metallen och bygger på den lilla diamantbiten: lager för lager tills kolet har tagit slut. För närvarande kan Gemenis (ett diamanttillverkande företag) klara diamanter på upp till fem karat, det vill säga ett gram.
Historia
Människan har fascinerats av diamanter i över 3000 år! De första hittades i Indien, och förmodligen var det framförallt den överlägsna hårdheten, som gjorde den till nummer ett bland alla ädelstenar. När man sedan lärde sig att slipa fasetter för att locka fram dess inre skönhet ökade efterfrågan ännu mer.
Fyndorter
När diamanterna började ta slut i Indien på 1700-talet hittade man nya i Brasilien. Under 1800-talet upptäcktes nya fyndigheter i södra och västra Afrika, som fortfarande är i drift och är en viktig inkomstkälla för de länder, där fyndigheterna finns. På 1900-talet tillkom Ryssland och Australien, som numera har den största produktionen. De senaste fynden är från Canada.
Under slutet av 1900-talet användes en liten del av Afrikas diamanter av illegala rebelltrupper till att finansiera inbördeskrig. För att sätta stopp för detta finns det nu regler, som gör att man kan spåra diamanterna från gruva till affär.
Pris
Man kan inte sätta ett exakt pris på diamant i karat, då det är stor skillnad på diamant och diamant. Diamanters kvalitetsbedömning görs med utgångspunkt från de fyra c:na: clarity, color, cut, karat som betyder renhet, färg, slipning och vikt.
Ju fler inneslutningar och ytfel en diamant har desto lägre värdesätts den.
Diamanter har olika färger. Det vanligaste är att diamanten har en svag gulton men även svag brunton och gråton förekommer. Ju vitare (färglösare) en diamant är desto högre kvalité har den och ju gulare en diamant är desto lägre. Förutom vita och gula diamanter finns det även sällsynta färger som rosa, canariegul, blå, grön mm
Diamantens proportioner och symmetri är de faktorer som har störst betydelse för stenens briljans. Briljansen är det ljusspel som uppkommer till följd av inre reflektion i diamanten. En diamants spetsvinkel ska helst vara rät (90°) så att ljus som kommer överifrån reflekteras tillbaka.
Caratvikten är en viktsenhet där 1 carat =0,2 gr och delas i 100 hundradelar, t ex 10 hundradelar = 0,10 ct. Orsaken till att man använder sig av carat har historiskt ursprung och härstammar från den nya tideräkningens begynnelse då araberna använde sig av johannesbrödträdets frön (kharrub) som motvikter till sina balansvågar. Ju mer karat, desto större diamant desto mer värdefull.