Vatten och avlopp - Samhälle: Skillnad mellan sidversioner

Från Wikiskola
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rad 7: Rad 7:


En akvedukt slutade i en ändstation, terminus, som ofta utformades som en jättelik tank eller övertäckt bassäng, varifrån vattnet leddes ut till fontäner och andra avtappningsställen. Svårigheten att reglera flödet gjorde att stora mängder spilldes vidare direkt ut i avloppen, kloakerna. I närheten av de flesta "terminus" fanns en "monstra", en uppvisningsfontän (jämför med "demonstrera") som visade akveduktens kraft, flöde och gärna på något vis dess upphovsman.
En akvedukt slutade i en ändstation, terminus, som ofta utformades som en jättelik tank eller övertäckt bassäng, varifrån vattnet leddes ut till fontäner och andra avtappningsställen. Svårigheten att reglera flödet gjorde att stora mängder spilldes vidare direkt ut i avloppen, kloakerna. I närheten av de flesta "terminus" fanns en "monstra", en uppvisningsfontän (jämför med "demonstrera") som visade akveduktens kraft, flöde och gärna på något vis dess upphovsman.
På vägen mellan källa och terminus fanns olika konstruktioner för att bromsa flödet så att slammet kunde sjunka till botten och avskiljas och andra byggnader för att förenkla underhållet.
Av de romerska vattenledningarna i provinserna finns många betydande lämningar, till exempel den cirka 55 meter höga [[Pont du Gard]] vid [[Nîmes]] och den av [[Trajanus]] byggda akvedukten i [[Segovia]] i [[Spanien]]. Även under [[medeltiden]] uppfördes i [[Tyskland]] akvedukter efter romerskt system.
{|
|[[Fil:AcueductoSegovia04.JPG|miniatyr|250px|[[Segoviaakvedukten|Akvedukten i Segovia]], [[Spanien]].]]


Avloppssystem utvecklades redan under antiken. Antikens Rom hade ett välordnat kloaksystem, varav lämningar ännu återstår i den berömda Cloaca Maxima, som anlades omkring 600 f. Kr. Även i Alexandria, Jerusalem och Kartago fanns under städernas storhetstid omfattande kloakanläggningar. Ganska långt fram i tiden förekom avancerade avloppssystem, i Visby anlades som i andra medeltida städer på kontinenten ett avloppssystem i mitten av 1200-talet.
Avloppssystem utvecklades redan under antiken. Antikens Rom hade ett välordnat kloaksystem, varav lämningar ännu återstår i den berömda Cloaca Maxima, som anlades omkring 600 f. Kr. Även i Alexandria, Jerusalem och Kartago fanns under städernas storhetstid omfattande kloakanläggningar. Ganska långt fram i tiden förekom avancerade avloppssystem, i Visby anlades som i andra medeltida städer på kontinenten ett avloppssystem i mitten av 1200-talet.
[[File:Ostia-Toilets.JPG|thumb|Ancient Roman latrines]]
[[File:Ostia-Toilets.JPG|thumb|Ancient Roman latrines]]

Versionen från 25 april 2016 kl. 09.16

Behovet av vatten i samhället har funnits ända sen vi först skapade grupper som sedan ledde till samhällen, vi behöver färskt och rent vatten varje dag för att kunna överleva. Man har varit tvungen att gå långa sträckor till sjöar och floder. Detta begränsande områden som man kunde bo på, man bodde vi kusterna runtom i hela världen. Till en början så skapades aldrig behovet av att transportera vatten inlands även fast det redan skapats ett sätt för tusen år sedan som förlorats i medeltiden.

Första Systemet

Akvedukten i Pont du Gard

Det var i Romarriket som man först började transportera vatten in i landet. Det var med hjälp av akvedukter som de gjorde detta möjligt samt simpelt. En akvedukt är en smal brobyggnad, som med gravitationens inverkan och en fri vattenyta (självfall) har till ändamål att under oförändrad nivå leda ett vattendrag eller en kanal över hinder i form av dalgångar, vägar, järnvägar eller vattendrag. Akvedukter användes särskilt för Stad|städers vattenförsörjning. För att man skulle kunna ha akvedukter som fungerade dygnet runt så var man tvungen att ha tjänstemän. Aquarius var den romerska titeln på den tjänsteman som ansvarade för akveduktens drift, dvs underhåll, kvalitetsövervakning, eventuell förgreningsbyggnad och inte minst bokföring av de inkomster som avtappning till diverse privata hushåll och företag inbringade. Även om akvedukten byggdes med tanke på allmänna intressen blev de ofta införlivade i överklassens lyxliv med privata bad, fiskdammar och fontäner.

En akvedukt slutade i en ändstation, terminus, som ofta utformades som en jättelik tank eller övertäckt bassäng, varifrån vattnet leddes ut till fontäner och andra avtappningsställen. Svårigheten att reglera flödet gjorde att stora mängder spilldes vidare direkt ut i avloppen, kloakerna. I närheten av de flesta "terminus" fanns en "monstra", en uppvisningsfontän (jämför med "demonstrera") som visade akveduktens kraft, flöde och gärna på något vis dess upphovsman.

På vägen mellan källa och terminus fanns olika konstruktioner för att bromsa flödet så att slammet kunde sjunka till botten och avskiljas och andra byggnader för att förenkla underhållet.

Av de romerska vattenledningarna i provinserna finns många betydande lämningar, till exempel den cirka 55 meter höga Pont du Gard vid Nîmes och den av Trajanus byggda akvedukten i Segovia i Spanien. Även under medeltiden uppfördes i Tyskland akvedukter efter romerskt system.

Akvedukten i Segovia, Spanien.

Avloppssystem utvecklades redan under antiken. Antikens Rom hade ett välordnat kloaksystem, varav lämningar ännu återstår i den berömda Cloaca Maxima, som anlades omkring 600 f. Kr. Även i Alexandria, Jerusalem och Kartago fanns under städernas storhetstid omfattande kloakanläggningar. Ganska långt fram i tiden förekom avancerade avloppssystem, i Visby anlades som i andra medeltida städer på kontinenten ett avloppssystem i mitten av 1200-talet.

Ancient Roman latrines