Postkoloniala och postmoderna perspektiv

Under efterkrigstiden har successivt föreställning av västerlandets överlägsenhet i förhållande till andra kulturer ifrågasatts. Nu för tiden finns det en ny akademisk trend kallad postkolonialism. Den går ut på att ifrågasätta västerlandet som norm (precis som feminismen ifrågasätter mannen som norm) och västerlandets försök att förklara andra ickevästerländska kulturer. Enligt denna teori kan man lika gärna studera den västerländska kulturen som om den vore något exotiskt liksom man tidigare har studerat exempelvis inuiters kultur eller afrikanska stamkulturer med den utgångspunkten att de har varit exotiska och bärare av primitiva föreställningar. Vitsen med att studera västerlandet på detta sätt är att ”öppna upp ögonen” för de föreställningar och myter som präglar vårt samhälle. Våra föreställningar om oss själva är så pass djupt rotade att vi tror att de är sanningar. Vi tror att vi är objektiva och neutrala i vår syn på omvärlden. Men just denna föreställning är ett arv från upplysningstiden då dikotomin objektivt – subjektivt kom att etableras som vedertagen sanning om verkligheten. Postkoloniala akademiker idag har ofta sitt ursprung i det som kallas tredje världen. De betonar starkt att de inte är västerlänningar och att de just därför har förmåga att se båda sina egna kulturer och västvärlden med nya perspektiv. Frågan är då om en ”vit man” kan vara en trovärdig företrädare för ett postkolonialt perspektiv. Frågan är också om dessa akademiker från ickevästerländska länder verkligen representerar de ickevästerländska kulturer som de säger sig representera.

I en globaliserad värld är det oerhört svårt att särskilja kulturer från varandra. Den västerländska imperialismen ledde till att modernismens idéer kom att spridas till alla världsdelar från framförallt 1800-talet.

Alla religiösa traditioner har påverkats väldigt mycket av industrialisering, individualism och modernism. I många fall har ”det moderna” haft en splittrande effekt på traditionella gemenskaper.

En känd fransk filosof som heter Foucault har sagt att alla samhällen behöver ”berättelser” (religioner/livsåskådningar) som förklarar ”verkligheten” åt oss. Postmodernism går ut på att dekonstruera och ifrågasätta ”de stora berättelserna”. Inom postmodernismen kan man säga att upplysningstidens framtidstro och förnuftstro är ifrågasatt. Den existentiella vilsenhet som präglar många människor idag kan ses som ett led i den brist på svar på de stora livsfrågorna som hjälper oss att orientera oss i verkligheten och som gör den meningsfull.

En livsåskådning som tar upp dessa frågor är existentialism. Den har sina rötter i dansken Kierkegaards filosofi under 1800-talet. Medan Kierkegaard var en ensam tänkare som inte skapade en rörelse. Den franske filosofen Sartre däremot startade en rörelse och gjorde existentialismen till en populär livsåskådning under efterkrigstiden. Sartre menade att vi måste börja se det absurda och meningslösa med tillvaron. Först genom den ångest som vi då upplever kan vi finna en väg till individuell frihet. Denna frihet har vi dock inte själva valt. Vi är dömda till frihet eftersom vi saknar en essens, enligt Sartre. Essens är vad vi innerst inne är. Vi är alltså ingenting i oss själva. Vi är som ett tomt hål som vi får försöka fylla med något. Då kan vi börja konstruera vad vi vill vara och försöka hitta en egen privat mening. Existentialismen kan ses som ett slags extrem individualistisk livsåskådning eftersom relationen till medmänniskan uppfattas som problematisk för existentialisterna.

Existentialismen som idéströmning och även dadaismen som konstströmning kan ses som tidiga exempel på ett slags postmodernt förhållningssätt till verkligheten. Vi kan dock se postmodernismen som en stor öppning mot alla tänkbara möjligheter. När illusionerna om modernitetens och modernismens välsignelser försvinner kanske kan man börja se kulturarvet med öppnare ögon. I alla fall finns det inte längre något behov att kategorisera saker och ting som moderna – omoderna, upplysta – mindre upplysta. Det kan vara fel att för mycket beskriva en postmodernism som helst inte låter sig beskrivas så tydligt. Ordet används på många olika sätt i olika sammanhang och det enda gemensamma är ordet post = efter. Man försöker med detta begrepp på olika sätt beskriva idéströmningar och samhällsfenomen som inte kan kategoriseras som just modernistiska.