Kiselkarbid

Från Wikiskola
Version från den 4 oktober 2016 kl. 11.37 av Roman Lazunin (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Densitet: 3,21 g/cm³
Hårdhet: HV ≥ 2 200 GPa
Längdutvidgningskoefficient: 3,6 till 4,1x10-6/K vid 20 till 400°C
Värmeledningsförmåga: 120 till 200 W/mK
Resistivitet: 102–106ohm

Användning

Kiselkarbids värmetålighet och hårdhet gör att den fungerar bra på slipskivor men även i bromsbeläggningar och munstycken för raketmotorer. Materialet används också i mobiloperatörernas basstationer och vid tillverkning av transistorer.

Framställning

För att tillverka kiselkarbid så behöver man kieseloxid, koks, sågspån och vanligt salt. Blandningen värms upp mellan elektroner till cirka 2200 grader och då skapas kiselkarbid med koldioxid som biprodukt. Anledningen till att sågspån används är att skapa porer som koldioxiden kan försvinna genom. Hur tillverkar man med materialet?

Historia

Kiselkarbid, med den kemiska beteckningen SiC, är en förening av kol och kisel och tillverkades för första gången 1824, av Sveriges store kemist, Jacob Berzelius. Jöns Jacob Berzelius var en svenskkemist/naturforskare. Han var känd som ”Den svenska kemins fader”. Berzulius upptäckte ämnena cerium, selen, kisel och torium. Det nämnda sättet att tillverka kiselkarbid patenterades av Edward Goodrich Acheson år 1893. Allmän typ av fakta (framställning, historia, etc)?

Pris

Priset varierar beroende på kvalitet men kostar på ceramtec kostar den 23kr per 10g. Pris och kvaliteter

Skriven av

  • William Wibeck
  • Roman Lazunin


Länkar