Visa källa för Har människan en själ?

== Olika definitioner av begreppet ”själ” ==
Ordet själ är i stort sett liktydigt med ordet medvetande. Ordet själ används inom religioner medan inom filosofi/vetenskap används ordet medvetande. Skillnaden mellan ordet själ och medvetande ligger främst i att man i regel med ordet själ i regel förutsätter att medvetandet helt eller delvis är andligt (att de inte helt går att reducera till att vara enbart fysiska fakta). Själen antas i de flesta religioner vara bunden till kroppen/hjärnan, men sägs kunna ”frigöras” från hjärnan/kroppen när kroppen dör. Vad som händer sedan med själen oberoende av hjärnan råder det dock mycket delade meningar om inom och mellan religioner. 

Ordet ande är i stort sett liktydigt med ordet själ. Men ordet ”ande” kan kopplas samman med ordet ”andning” och eftersom vi inte kan leva utan att andas så uppstår ord som ”livsande”. Ordet ”ande” kan associeras till den judiskkristna skapelsemytologin där Gud formar människan av lera och sedan väcker henne till liv genom att ”andas” in i henne. Denna andning är upphov till livet och föreställningen att människan är besjälad.  

Inom monoteistiska religioner görs ibland en distinktion mellan själ och ande. I sådana fall brukar man med själ mena våra tillfälliga känslor och tankar. Med ande menar man då den del av själen som är skapad för det eviga livet som bör riktas mot Gud. När kroppen dör kommer då, enligt denna distinktion, anden att leva vidare i en annan dimension. Känslor och tankar knutna till kroppen upphör dock. Här finns också i regel en skillnad mellan folkliga föreställningar och teologers förklaringar. Inom folkliga föreställningar så fortsätter livet ”på andra sidan” på ett sätt som liknar jordelivet. Teologer betonar dock att en verklighet utanför tid och rum inte går att föreställa sig. Kan man exempelvis överhuvudtaget tänka om man inte existerar i tid och rum? Tänkande förutsätter möjlighet till förändring. Begreppet ”evighet” är inte enligt teologer liktydigt med ”oändlig tid” utan snarare ”tidlöshet” eller ett ”evigt nu”.  

Inom kristendomen och judendom växer både själ och kropp fram från och med konceptionsögonblicket och framåt. Därför finns människovärdet från början och abort kan då inte tillåtas. Inom islam preexisterar själen i himlen och skickas sedan av en ängel in i kroppen vid en viss tidpunkt under graviditeten. Abort tillåts därför inom islam före själens ankomst in i kroppen, ej efter. Principen är att det är den andliga dimensionen (själen) i människan som ger människan inklusive kroppen ett värde är gemensamt för alla monoteistiska religioner. 
Inom vedisk filosofi (hinduismen) är själen (atman) egentligen identisk med brahman (brahman är det gudomliga som är identiskt med allt).  Men själen är fångad i ett kretslopp (kallad samsara) av ständig återfödelse (reinkarnation). Atman är något som finns djupast inne i själslivets grund. Det är inte identiskt med alla tankar och känslor som vi har. Här finns en viss likhet med den distinktion mellan själ och ande som presenterades ovan. Enligt denna hinduiska filosofi är alla människor bärare av det gudomliga genom att atman finns i själen. Enligt samma filosofi är ”den materiella verklighet”, som de upplysningsfilosoferna kallar för ”den objektiva verkligheten”, inget annat än en illusion kallad maya. Här finns alltså en helt motsatt verklighetsuppfattning. Hinduer ser det andliga som det sanna och det verkliga medan det ser det fysiska/det materiella som en illusion. Meningen med den mänskliga tillvaron enligt den vediska filosofin är att själen ska befrias från samsara och helt uppgå i brahman för att slippa återfödelse. Denna befrielse kallas för moksha.

Inom naturreligioner, som även kallas för animistiska religioner, tror man att allt i naturen är besjälat på ett eller annat sätt. Ordet anima kommer från latin och betyder just själ/ande. I dessa religioner har man i regel även en kult av förfädernas andar. Man föreställer sig att det finns en hel osynlig värld befolkad med olika slags andar som man relatera till. Inom animismen försöker man ofta komma i kontakt med andar av olika slag för att få veta vad som ska hända (spådom) eller för att lösa problem eller för att påverka verkligheten (magi). Det brukar inom naturreligioner vara shamanens uppgift att förmedla kontakt med andevärlden. Samtidigt kan vem som helst ha dessa kontakter om man aktivt söker dem exempelvis genom att vistas en längre tid ensam i naturen. 

Dessa föreställningar om andar finns inte enbart i naturreligioner utan de finns inom folktron i alla världsreligioner och det finns även inom den moderna strömning som går under beteckningen ”New Age”. 

Inom asiatisk buddhism och hinduism har tron på andar av olika slag en mycket stor betydelse. Även inom monoteistiska religioner finns föreställningar om goda och onda andeväsen. Fenomenet att tro på andar är alltså inte begränsat till naturreligioner. 

En religionsetnolog som heter Nurit Bird-David har lanserat ett begrepp som kallas för animistisk epistemologi (=kunskapsteori). Istället för att som tidigare etnologer betrakta naturreligionernas föreställningar, om att djur, stenar, träd o.s.v. är besjälade, som naiva och barnsliga, vill hon lansera deras sätt att se på omvärlden som ett slags förlorad visdom. Hon menar att folken som lever mer eller mindre på stenåldersvis objektifierar de verkliga relationer som de har till omgivningen. När en animistiskt troende talar till ett träd, som om det vore besjälat, beror det på att hon har en reell relation till det trädet. I den livsvärld som vi alla lever i finns stenar, vägar, djur, träd, blommor, gräs och buskar som vi har en relation till fast vi kanske inte tänker på det. De buskar som vi har i vår trädgård kanske betyder något mer än de buskar vi ser på allmänna platser. Du blommor som vi får av en älskad vän kanske betyder något mer än blommor i en rondell. Vi har en relation till vår naturliga omgivning och det är dessa relationer som ”naturfolken” bejakar menar Bird-David. Vårt sätt att leva påverkar dem. Detta kunde människor sedan stenåldern tydligt se. Våra boplatser förändrade livsmiljön och livsmiljön förändrade människan. Bird-Davids teori kan ses som en indirekt kritik av arvet från upplysningstiden då vi ser verkligheten som något yttre objektivt som vi kan förstå som en maskin och lära oss att behärska. Vi glömmer bort att vi har en subjektiv relation till allt som finns. Idén om att dela upp verkligheten i något som är objektivt och subjektivt existerar för övrigt inte bland naturfolk. Denna teori stämmer också väl in i den ”panpsychism” som Rupert Sheldrake talade om i föreläsningen ”Science Delusion”.   

Ett annat sätt att se på uppkomsten av animism under stenåldern är att föreställa sig hur människor ständigt behövde vara på sin vakt för att överleva. Man kunde bli attackerad av vilda djur och andra människor. Man behövde också vara mycket uppmärksam för att kunna finna de villebråd man ville jaga. Denna uppmärksamhet på potentiella agenter i omgivningen kan ha gett upphov till religiösa föreställningar om en besjälad natur, enligt ett annat synsätt som söker ge evolutionära förklaringar till religionens uppkomst. 

Ordet själ hör också nära samman med ordet ”jag”. När vi blir tilltalade som ett ”du” erfar vi direkt att vårt ”jag” finns där på något sätt. Det som tilltalas är helt enkelt identiskt med jaget. Men vad är då ”jaget” i fysisk mening? Det finns ju ingenting i våra kroppar som vi skulle kunna benämna som ”jaget”. Är det då summan av delarna i min kropp? Om jag blir av med en del av min fysiska kropp, skulle då jaget förminskas? De gamla grekerna kom fram till följande slutsats: Vi erfar att vi inte kan tala om jaget som om det hade någon som helst storlek. Vi erfar att jaget helt enkelt inte är ett fysiskt objekt. Vi erfar snarare att jaget är en enhet och helhet som på intet sätt kan klyvas eller uppdelas på något sätt. Antingen finns denna enhet/helhet där, eller också så finns den inte där. Om denna enhet inte finns där är personen ifråga inte längre en person, utan ett lik, d.v.s. summan av kroppens delar och inget annat. (Dessa idéer kommer från Aristoteles filosofi) 

Många som har varit med om ett dödsögonblick intygar att de har upplevt att något försvinner när de betraktar den som just dött. Alla kan konstatera att ett dödsfall innebär att livet försvinner. Men finns det en själ som försvinner? Det är frågan. Erfarenheten av att bli tilltalad som en person tycks förutsätta att jaget är någonting mer än summan av delarna av kroppen. Denna erfarenhet ligger till grund för föreställningen om att vi har en själ/ande. Naturligtvis kan man också uppfatta att jaget är illusion skapad av hjärnan. Men det är svårare att leva som om man saknade ett jag. Varje gång man blir tilltalad så måste ju ”någon” svara på tilltalet, om man inte sover eller är medvetslös. Dessa idéer kommer från den judiske filosofen Martin Buber som var en av grundgestalterna bakom den idéströmningen som kallas för ”personalismen”. 

Försök fästa din uppmärksamhet vid ditt eget jag. En mängd känslor och tankar må strömma igenom ditt medvetande. Men var i allt detta virrvarr finns ditt jag? Buddhisterna kommer fram till slutsatsen att själen i form av atman inte existerar. Men de tror ända att en andlig dimension i medvetandet. Denna föränderliga andliga dimension i medvetande återföds gång på gång. Även buddhister tror alltså på reinkarnation. Den ”buddhistiska själen” saknar ett beständigt ”jag”, men ändå menar de att man genom sina livsval kan påverka den obeständiga själen. Om man befrias från sin egoism och de begär som är knutna till egot så förbättras ens karma och man kan slippas återfödas i en ny kropp. Detta kallar buddhister för ”Parinirvana”. 

Har man en mekanisk världsbild hävdar man att medvetandet inte är något annat än kemiska processer i hjärnan, d.v.s. fysiska fakta. Jaget är då en illusion skapad av hjärnan. Medvetandefilosofen Daniel Dennett är idag den mest kände förespråkare för denna s.k. identitetsteori. (Han är en av de s.k. nyateisterna tillsammans med Richard Dawkins) Han menar även att hjärnan skapar illusioner av att vi har en fri vilja. I själva verket förprogrammerar våra hjärnor oss hur vi ska handla och tänka innan vi blir medvetna om att vi tänker på det som vi tänker på. Vi tror att vi handlar fritt, men i själva verket är vi helt styrda av de kemiska processerna som äger rum i vår hjärna. Sekunderna innan vi blir medvetna om att ha fattat ett beslut har hjärnan redan fattat beslutet åt oss s.a.s.