Den andra skapelseberättelsen
I Första Mosebokens andra kapitel finns en äldre skapelseberättelse som enligt forskare skrevs under 900-talet f. v.t. Det var då som Israel uppstod som ett kungadöme för första gången. Då byggdes det första templet under kung Salomos tid och många av de äldre texterna i moseböckerna skrevs då ned. Troligtvis har många berättelser existerat i muntlig form betydligt längre. Berättelsen om Adam och Eva härstammar troligtvis ursprungligen från Mesopotamien, världens äldsta civilisation, och enligt Moseböckerna härstammade Abraham från staden Ur som låg i nuvarande Irak.
Adam betyder enligt hebreiska ”människa” och Eva betyder ”liv”. Edens lustgård placerades geografiskt i Mesopotamien. Den andra skapelsemytologin som återfinns i Första Mosebokens andra och tredje kapitel är betydligt äldre än den första (Den om de sju dagarna). Skälet till att forskare kan konstatera att texten är äldre är att det hebreiska språket här är ålderdomligare och dessutom omnämns Gud med namnet JHVH i den hebreiska orginaltexten. Detta ord har troligtvis uttalats Jahve.
Guds namn uppenbarades enligt Moseböckerna för Moses och betyder Jag Är. Eftersom de s.k. Tio Guds bud som gavs till Mose innehåller budet: ”Du ska inte missbruka Herren din Guds namn” blev det någon gång efter 900-talet f.v.t. förbjudet för judar att ljuda JHVH. Respekten för Gud ska enligt judendomen vara så stor att man inte ens ska säga Guds egentliga namn: JHVH. När detta ord ska läsas får man vara tyst eller ersätta ordet med ”adonai”, vilket betyder Herren. I senare texter användes andra ord för Gud som är gemensamma i andra semitiska språk med olika gudsnamn som alla innehåll bokstäverna ”el”. Även det arabiska språket hör också till den semitiska språkfamiljen. Hebreiska och arabiska har alltså ett gemensamt språkligt ursprung. Ur ordet ”El” utvecklade så småningom ordet ”Allah”.
Den äldre skapelsemyten i första Moseboken skiljer sig från den första på flera punkter. Här fanns från början enbart en öde mark utan växter. JHVH formade sedan av lera en människa (Adam) och gav sedan denna lerfigur anda (=själ) genom att andas in i människan. Turordningen är alltså den motsatta jämfört med den första skapelseberättelsen. I den första yngre berättelsen skapas människan sist och i denna äldre berättelse skapas människan först och sedan växter och djur. Denna uppenbara motsägelse visar att de som sammanställde skrifterna för 2500 år sedan knappast avsåg att man skulle tolka ordningen i ett slags kronologisk ordning. Kronologin är inte viktig, utan det viktiga är budskapet.
Efter det att Gud hade besjälat människan (gett henne ande och liv) planterade Gud en trädgård (den s.k. Edens lustgård) för Adam att vistas i. Djuren skapades där och Adam började namnge dem, men sällskapet med djuren gav ingen djupare tillfredsställelse för Adam kände sig ensam, så skapades kvinnan ur mannens revben berättas det och JHVH gav Adam och Eva budet att det fick äta av allt i trädgården utom om frukten från Kunskapens träd på gott och ont.
”Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna. De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen:”Var är du?” (1 Mosebok kap 3 vers 6-9)
Man kan tolka denna del av berättelsen på följande allmänmänskliga sätt: Varje människa växer upp och lever i gemenskaper med givna ramar för vad som är rätt och fel. Fastän vi vet att något är fel så känner vi då och då en dragningskraft att göra det förbjudna. Det förbjudna tycks i frestelsens stunds förvandlas i ens inre till något behagligt, ”en fröjd för ögat” som det står i texten. Den ”vishet” som här åsyftas är kunskapen om gott och ont, som detta träd kallades för. Man vill så gärna göra det förbjudna för att få en ny erfarenhet, en ny insikt om något som man tror leder till en högre lycka. Det som hände i berättelsen när människan överskred gränsen och gjorde det förbjudna, var att de upptäckte att de var ”nakna”. Denna nakenhet bör tolkas i symbolisk och existentiell mening för att man ska kunna gräva ut djupet i texten. Om man tolkar texten bokstavligt blir den löjeväckande. Människan ”gömmer sig” när hon har gjort det onda. Hon tappar bort sig själv och frågan: ”Var är du?” genljuder i ”den svala kvällsvinden”.
Läsuppgift 2.
1 Mos. 2:4 – 3:24