Om gudsbilder

Få ord är så diffusa och mångtydiga som ordet ”gud”. Einstein vill inte ens använda ordet fastän det i sammanhanget framgår att det är ju det som vi i regel kallar för Gud/det gudomliga som han talar om. Ordet ”gud” kan också vara känslomässigt laddat och förknippas med något positivt eller negativt beroende på vad man associerar ordet till. Detta har att göra med det som jag tidigare nämnde gällande kopplingen mellan starka åsikter och ens identitet.

Inom världsreligionerna finns det inte så sällan en skillnad mellan teologernas gudsbilder och de mer ”folkliga” föreställningarna. Teologernas gudsbilder är generellt sett mer abstrakta. Gud beskrivs bland dem exempelvis som ”det goda” eller ”summan av alla positiva värden”, ”det grundlösa varandet”, ”orsak till all existens”, ”absolut ande”, o.s.v. De försöker på ett rationellt sätt att förklara något som vida överstiger mänsklig uppfattningsförmåga, låsta som vi är i en tidsbunden och tredimensionell rumsuppfattning. ”Folket” föredrar dock i regel antropomorfa (människolika) gudsbilder framför abstrakta begrepp. Populärast är bilden av Gud som en fadersgestalt. Skälet till att teologer inte har velat ta bort antropomorfa gudsbilder från gudstjänstspråket är att en stor vikt läggs vid att människan ska upprätta ett personligt förhållande till Gud. Officiella gudsbilder syftar i hög utsträckning på att definiera hur människan ska relatera till det gudomliga. Genom att använda ordet ”Fader” definieras människan som ”ett barn” i förhållande till det Gud.

När människor i dagens samhälle avvisar tron på Guds existens (ateism) så tar de i regel avstånd från de folkliga föreställningarna om vem Gud är. Det är lätt att bevisa att ”en gubbe på molnet” inte existerar. Det är dock mycket svårare att bevisa att ”det absoluta Varat” inte existerar. Teologer menar att det absoluta varat är grunden för allt som existerar. Övriga existensformer inklusive universum är tillfälliga i förhållande till det absoluta varat. Som ni märker finns det inom teologin ingen tydlig skiljelinje mellan orden ”Gud” och ”verkligheten”. Att fråga om Gud existerar eller inte genom abstrakta begrepp leder ofta in i en diskussion som om vad som är verkligt.

Ordet ”gud” har ett forngermanskt ursprung. Språkforskare anser att ordet från början kan ha haft betydelsen ”den som kulten riktar sig till” eller ”den åkallade” eller liknande. Ord som syftar på i stort sett just detta finns i alla kulturer: ”deus” (latin), ”el” senare ”al” (fornsemitiska språk), kami (japanska) o.s.v. Det finns inga språk som saknar ord som syftar på något gudomligt. Religion har funnits i alla mänskliga samhällen

Om ordet ”gud” skrivs med stor bokstav så syftar det på en enda Gud (monoteism). Om ordet ”gud” skrivs med liten bokstav syftar ordet på en av flera gudar (polyteism). I regel brukar ordet ”gud” syfta på en personlig (någon som kan säga ”jag” om sig själv och ”du” till oss, d.v.s. någon som är medveten om sin existens) gud. Men om ordet ”det gudomliga” används istället för ordet ”Gud” så är det inte nödvändigt att det är en personlig gud som avses. Här kan betydelsen vara skiftande. Men i stort sett pekar man med ordet ”gudomligt” på en andlig (osynlig) dimension i tillvaron som människosjälen kan känna av intuitivt om hon är öppen för den och söker den.

Uppfattningen att allt som existerar i själva verket är gudomligt kallas för panteism. En liknande uppfattning kallas för panenteism eller Guds immanens, vilket betyder att Gud är i allt utan att vara identisk med allt. Frågan är ”vad kulten ska rikta sig till” om allt är gud. Inom hinduismen menar man att allt egentligen är Brahman och därmed uppfattas Brahman som en opersonlig gudom. Den hinduiska kulten riktar sig ytterst sällan till denna allomfattande gud. För vad är meningen med att rikta kulten till någon som inte är medveten om sig själv och inte kan uppfatta något? Gränsen mellan panteism och ateism kan bli otydlig om allt identifieras som gud. Den som är allt är väl på något sätt även ingenting. Alla ord måste avgränsas på något sätt för att de ska kunna bli användbara. Om ett ord omfattar allt så töms ordet på mening. Somliga har sagt att Gud är allt och ingenting. Men vad är det då för mening att säga det?

Panteistiska och panenteistiska gudsbilder förekommer även inom monoteistiska religioner, i synnerhet bland dem som kallas för mystiker. Mystiker inom kristendomen har i regel varit munkar och nunnor som har erfarit att Gud finns i allt på ett slags outsägligt sätt. Erfarenheten av ”alltings enhet” och kontakten med det gudomliga/Gud beskrivs som den största lyckan. Inom buddhismen talar men inte om Gud. Men man talar om upplysning när man beskriver en liknande erfarenhet av alltings enhet.

Ett i dagens sekulära samhälle vanligt förekommande sätt att förhålla sig till frågan om Guds existens är att ansluta sig till den åskådning som kallas för agnosticism, vilket betyder ”icke-vetande”. Man hävdar då att det inte går att få någon kunskap om Gud finns eller inte. I praktiken kan det också betyda att man är likgiltig till om Gud finns eller inte

Inom teologin (läran om Gud/det gudomliga) finns ett visst spänningsfält mellan dem som betonar Guds transcendens och dem som betonar Guds immanens. Transcendens innebär att Gud är bortom allt, d.v.s. inte identiskt med något i universum. Gud är med andra ord ingenstans. Han kan inte lokaliseras i rummet. Immanens innebär att Gud är närvarande i allt d.v.s. överallt. Gud är alltså enligt de flesta teologer överallt och ingenstans samtidigt. Är inte detta en motsägelse? Gud anses inte existerar i en tredimensionell verklighet. Därför blir det mycket svårt att tala om på vilket sätt Gud skulle existera. Ofta säger man att Gud existerar i en evig dimension av verkligheten och att denna eviga dimension går in i vår tredimensionella dimension där tid och rum existerar.

Inom judendomen har Guds namn haft oerhört stor betydelse. Namnet är så heligt att det inte får uttalas. När namnet dyker upp i skriften säger den judiskt troende adonai (Herren) istället för att uttala ordet. Enligt Bibeln var Moses den första människa som fick höra Guds namn. Namnet som på hebreiska skrivs med konsonanterna ”JHVH” betyder i stort sett ”JAG ÄR”. Enligt detta perspektiv kan man se på Gud som identisk med det som är, d.v.s. något slags yttersta verklighet och samtidigt finns där ett jag som innebär att denna yttersta verklighet är medveten om sig själv och går att tilltala. När Gud tilltalar mänskligheten så kallas detta för uppenbarelser enligt monoteistiska religioner. Den judiske filosofen Martin Buber, som jag tidigare har nämnt, menar att när vi tilltalas som ett ”Du” så kan vi uppfatta oss själva som ett ”Jag”. Att det finns en relation mellan ett jag och ett du är det som gör oss till personer.