Sekulära alternativ till religion

Under 1700-talet uppstod en rörelse som upplysningsfilosoferna då kallade ”det moderna projektet”. Det moderna projektet syftade på att omstörta den gamla ordningen i samhället (l´ancien regime) i vilken religionstillhörighet fungera som en sammanhållande kraft i samhällen. I religionen ställe skulle det mänskliga förnuftet träda in och skapa ett samhälle baserat på rationella principer oberoende av religion. Kristendomens ställning i de västerländska samhällena började därefter successivt försvagas. Denna process kallas för sekularisering. Vad ska då ersätta religion som sammanhållande kraft i samhället. Svaren skulle komma från de moderna ideologierna och de sekulära livsåskådningarna. Dessa har dock inte varit eniga om hur samhället ska se ut och vad som ger mening till livet och samhället. och kommit att ersättas av en rad olika sekulära livsåskådningar. I de olika idéströmningar som har kallats för modernismen har det också funnits en uppmuntran att bryta upp från det gamla (exempelvis göra revolution) söka efter något nytt finns inbyggt ett ständigt uppbrott och ett sökande utan givna svar.

Karl Marx skrev följande:

Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

Citat från ”Det kommunistiska manifestet”

Kulturarvet från kristendomen i Sverige lever dock vidare i högre eller mindre utsträckning beroende på uppväxtmiljö. Majoriteten av svenskarna låter fortfarande döpa sina barn. De flesta gifter sig kyrkligt. Många som håller fast vid kristna traditioner som dop, konfirmation, jul- och påskfirande vill dock inte kallas sig för religiösa eftersom i Sverige ordet ”religiös” ofta anses innebära att man har en övertygelse om att Jesus har uppstått från de döda o.s.v.. I andra kulturer där religion förknippas mer med seder och traditioner (exempelvis Japan) skulle de flesta öppet säga sig tillhöra både den ena och andra religionen oberoende av om de tror på religionens sanningar eller inte. En och samma person kan således vara kristen, buddhist och shintoist beroende på vilka seder och traditioner man för tillfället praktiserar och detta samtidigt som samme person kallar sig för ateist i andra sammanhang.

Religioner har i de mänskliga samhällena definierat meningsfulla mål för att hålla samman folken i en djupare gemenskap. Detta gäller i stort sett samtliga förindustriella samhällen i historien. Det är först när religioner, i regel samtidigt som urbanisering och industrialisering kommer igång, förlorar sin ställning som kulturbärande och sammanhållande kraft som alternativen till religioner har uppstått. Dessa alternativ kallas för sekulära livsåskådningar och/eller ideologier. Man kan säga att denna process på allvar kom igång under franska revolutionen då en kult av nationen och förnuftet kom att ersätta religionen. Nationalismen kom under 1800-talet och senare att fungera som en sammanhållande kraft i många länder eftersom den injicerade lojalitet till staten/nationen och försökte ingjuta en varm känsla av gemenskap bland folket som just hade förlorat banden till sin hembygd och bykyrkan p.g.a. urbanisering och industrialisering.

Socialismen kom också under 1800-talet att lanseras som ett livsåskådningsalternativ vid sidan om konservatismen, nationalismen och liberalismen. I socialismen knyts solidariteten och gemenskapen till klasstillhörigheten, klasskampen och den gemensamma strävan efter rättvisa och jämlikhet. Bland de stora ideologierna har liberalismen haft svårast att förmedla en varm känsla av gemenskap och lojalitet till staten. Liberala politiker har i stort sett alltid kombinerat liberalismen med inslag från andra ideologier för att skapa känslor av gemenskap. Liberalismen i sig självt kan svårligen skapa en varm känsla av gemenskap bland folk eftersom denna ideologi bygger på konkurrens och individualism. Men liberalismens globala popularitet kan förklaras genom att den liberala ekonomin faktiskt har bidragit till välståndsökningen och masskonsumtionen världen över. Så länge välståndet ökar är folket i regel nöjda med politikerna och samhällsordningen. Redan Julius Caesar menade att folket av politiska ledare framförallt önskar få ”bröd och skådespel” d.v.s. ”materiellt välstånd och underhållning”. Denna idé passar väl in i den liberala marknadsekonomin.

Det kinesiska kommunistpartiet har genom sin marknadsliberala politik lyckats höja levnadsstandarden rejält de senaste decennierna och de hoppas att folket nöjer sig därmed. Frågan är dock om folket kommer att kräva ökad yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet och därmed utmana den enpartidiktatur som råder.  Eftersom kommunistpartiet inte längre håller fast vid socialismens grundidéer vad gäller ekonomi och samhällsgemenskap har de med kommunistpartiet börjat anamma nationalismen i sin retorik för att skapa sammanhållning i det kinesiska samhället. Denna nationalism kombinerad med kraftigt ökade militära investeringar leder till ökade spänningar i regionen. En så länge är dock länderna så pass ekonomiskt beroende av varandra att krigsutbrott ter sig osannolikt.

Går det sämre med ekonomin i marknadsliberala samhällen brukar ganska snart missnöjet öka. Arbetslösheten är skyhög i många länder i Afrika och Mellanöstern. Den liberala ekonomin har inte lyckats ge arbete till folket. Att känna att man kan bidra till det gemensamma (samhället) och att därmed känna sig behövd och respekterad är ett grundläggande socialpsykologisk behov för människor. En mycket hög arbetslöshet är demoraliserande och leder inte sällan till upplopp och extremism.

Liberalismen och socialismen har inte lyckats skapa den starka gemenskapen och lojalitet inom staterna som många politiska ledare hade hoppats under efterkrigstiden. I Mellanöstern lanseras sedan kalla krigets slut olika varianter av politisk islam som sammanhållande kraft. Man kan också fråga sig varför EU i många länder har misslyckats med att skapa en känsla av lojalitet och gemenskap. Varför växer de EU-kritiska nationalistiskt färgade partierna i nästan hela Europa? Varför känner så många britter att de inte vill identifiera sig som EU-medborgare? Förknippas EU allt för mycket med ekonomi och byråkrati? Vad ska ena de arabiska folken när nationsgränserna i Mellanöstern har ritats av västerlänningar? De två stora inriktningarna inom Islam (Shia och Sunni) och de kristna minoritetsgrupperna i Mellanöstern skapar separata gemenskaper som ofta är starkare än den nationella identiteten. I Turkiet ser vi hur Erdogan försöker återgå till islam som sammanhållande kraft i samhället. Det tycks som han vill återknyta till det religiösa kulturarvet från det ottomanska rikets tid. I många afrikanska stater ser vi problemet med att ländernas gränser går tvärs genom de olika stammarnas gränser. Folket känner i regel mer lojalitet till den egna stammen än till staten, vilket bidrar till många konflikter och korruption inom länderna. Detta fenomen kallas tribalism. Somliga statsvetare menar att fenomenet tribalism (i Europa kopplat till nationalism) är på frammarsch i hela världen inklusive Europa.

Exempel

Religionsundervisningens historia i Sverige Religionsundervisning i Sverige har gått igenom olika faser. Sedan slutet av 1500-talet fram t.o.m. mitten av 1800-talet var undervisning i Luthers lilla katekes samt elementär bibelkunskap obligatorisk. Alla svenskar skulle vara lutherskt kristna och det var varje prästs plikt att gå runt och förhöra alla familjer (husförhör) för att kontrollera att de hade lärt sig katekesen och kunde kända berättelser från Bibeln. P.g.a. frikyrkorörelsens framgångar under 1800-talets slut ändrades den strikt lutherska inriktningen på undervisningen och ersattes av en mer lösare protestantisk kristendomsundervisning i skolorna i vilken även psalmsång ingick. Fullständig religionsfrihet infördes i Sverige 1951. Först då blev det tillåtet att gå ur Svenska kyrkan utan att gå in i ett annat religiöst samfund godkänt av staten. Det enda undantaget är statschefen (kungen) som än idag måste tillhöra Svenska kyrkan. År 1969 förändras kristendomsundervisningen i de svenska skolorna. Då beslutas att ämnet istället ska heta Religion och inkludera andra världsreligioner. Istället för att man ska undervisas i kristendomen ska