Flashminnet

Lagring av data på flashminne/USB-minne

Flashminne kallas de elektroniska sakernas minnen som i dag används i mobiltelefoner, digitalkameror, USB-minnen och annan vardagselektronik. Det är den här sortens minnen som exempelvis lagrar foton i en kamera, eller telefon.

I kameror kan man oftast byta ut minnena för att ge möjlighet att köpa till större minnen för dem som behöver lagra fler bilder.

Flashminnen finns i många olika storlekar, de är billiga att tillverka och har den egenskapen att de inte förlorar den lagrade informationen om de blir utan ström.

Tekniken bakom flashminnena uppfanns av forskare inom Intel Corporation år 1988. Det två vanligaste sorterna av flashminnen är NOR och NAND. NAND-minnet (NAND-minnet har utvecklats av Toshiba. Det är långsamt både vid läsning (10–15 µs) och vid skrivning (1–10 ms). Därifrån kan det sedan läsas ut snabbt.) Ett flashminne är indelat i block som normalt är ganska stora. En typisk blockstorlek är 64 kilobyte. Ju mindre blocket är, desto enklare är det för användaren. Men mindre block är dyrare att tillverka.

Ett problem med användningen av flashminnen är att det inte är möjligt att läsa från flashminnet när man väl har börjat programmera ett block. Därför är en del moderna flashminnen uppdelade i flera plan som är isolerade från varandra. Då är det möjligt att läsa från ett minnesplan under tiden man programmerar ett annat.

Moderna minnen går att programmera kanske 100 000 gånger innan fel börjar uppträda. Man beräknar att minnet håller 10–20 år innan enstaka exemplar börjar få problem. Flashminnen kan man hitta i avancerade systemchip med inbyggda processorer.