Molybden

Materialegenskaper:

densitet 10.28 g/cm3

Aggregationstillstånd Fast

hårdhet Mohs skala [2-2.9]

kok punkt 4639 °C

Smältpunkt 2896 K K (2623 °C)

Utseende Grå metallisk

längdutvidgningskoefficient [Ksup>-23]

värmeledningsförmåga [W138/(m K)]

resistivitet [0,027]

Användning:

Molybden används i legeringar, speciellt för att höja styrkan och värmetåligheten i olika stålsorter. Molybden är även korrosionsbeständigt, och syrabeständigt, men oxideras vid kraftig upphettning till molybdentrioxid.[2] Molybdendisilicid är ett motståndsmaterial med hög smältpunkt som är kemiskt motståndskraftigt. Det används därför i ugnar för mycket höga temperaturer under namnet superkanthal. Molybden används för framställning av olika slags specialstål.

Förekomst:

Molybden förekommer naturligt främst i Molybdenglans och Wulfenit.[2] Den är en tämligen sällsynt metall och halten i jordskorpan är ca 14 ppm.[1]

Molybden finns i flertalet levande organismer och är en viktig beståndsdel i många olika enzymer, särskilt nitrogenas.

Historia:

Under 1700-talet gick både molybdenglans och grafit under namnet molybdenae. År 1754 fann Bengt Andersson Qvist (1726–99) att molybdenglans eller ”Wasserblei” innehöll en okänd metall. Scheele erhöll år 1778 ur molybdenglansen en ny oxid (MoO3), som han kallade molybdenjord. År 1781 framställde P.J. Hjelm kolhaltig molybdenmetall då han på Scheeles förslag reducerade molybdenjorden med kol vid hög temperatur.

Fram till ca 1910 var molybden huvudsakligen en laboratoriekuriositet. Det utvanns främst i Knabengruvan i Norge. Stål­industrins expansion under första världskriget ledde till en starkt ökad efterfrågan på molybden för specialstål och 1918 öppnades den stora Climaxgruvan i Colorado. Under mellankrigstiden ökade behovet av molybden också inom maskinindustrin och den elektriska industrin, och i mitten av 30-talet började man utvinna molybden som biprodukt vid kopparframställning. I början på 40-talet svarade USA för 90 % av världens molybdenproduktion.

Kemi:

Molbestår av 42 protoner och 54 elektroner, dock kan elektronerna variera beroende på materialets laddning.

Oxidationstillstånd 6, 5, 4, 3, 2 (stark syra) Elektronegativitet 2,16