Tunnelbanan - Behov
Att kunna effektivt förflytta sig genom stadsmiljöer var länge ett stort behov hos den allt växande befolkningen som följt urbaniseringen som nu började bli mer utbredd. Tågvagnar började köras under mitten av 1800-talet som lösning på detta problem.
Tunnelbanan (och kollektivtrafiken i helhet) har sett till extremt många privatpersoners behov av att kunna ta sig från punkt A till punkt B utan exempelvis en bil. Detta betyder att privatpersoner som inte har den ekonomiska förutsättningen att köpa bil eller annat fordon fortfarande kan färdas genom stan. Tunnelbanan är ofta snabbare och mer effektiv än en bil i en storstad, då köer ofta uppstår under t.ex rusningstrafiken på morgonen. Byten av tåg kan genomföras vid olika stationer och knytpunkter, som har planerats noga. Att byta tåglinje och därmed destination byten kan vara så simpelt som att bara gå tvärs över en platform till andra sidan.
Tunnelbanevagnarna erbjuder många sittplatser, så att de exempelvis gamla eller gravida kan sitta ner och vila medan tunnelbanan transporterar dem till deras resmål. Däremot kan detta ses som ett sätt att undvika eventuell motion, vilket i sig är ett grundläggande kroppsligt behov som människan har. Att använda tunnelbanan istället för att exempelvis cykla kan ses som ett socialt sätt att färdas med vänner och familj, då man lätt kan sitta mittemot varandra och konversera, till skillnad från en bil där föraren måste lägga mycket fokus på att köra bilen.
Övriga resenärer kan helt enkelt använda tunnelbanan istället för att gå eller cykla och sparar därför tid. Tunnelbanan sträcker sig ifrån Akalla i norr till Farsta strand i söder, vilket betyder att systemet inte är exklusivt för city, utan täcker större delen av Storstockholm. De platser som inte har tunnelbaneförbindelse har ofta lokalbanor (som t.ex Tvärbanan), alternativt bussar som täcker upp för banan som en resande kan byta till vid utvalda hållplatser, som ofta ligger i närkontakt med tunnelbanan.
