Mobiltelefonen: Skillnad mellan sidversioner
Kevsto (diskussion | bidrag) |
Hakan (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
Rad 1: | Rad 1: | ||
'''Mobiltelefoni''' är en [[radioteknologi]] där ljudets elektriska signaler överförs via [[elektromagnetisk våg|elektromagnetiska vågor]]. Ursprungligen användes [[analog signal|analoga signaler]] för att överföra samtalet, men med introduktionen av [[digital signal|digitala signaler]] förenklades överföringen av ljud och data. | |||
Mobiltelefoni är en form av radiosändning som i Sverige kräver tillstånd enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Sådant tillstånd meddelas av [[Post- och telestyrelsen]]. | |||
==Historik== | |||
Trådlösa kommunikationssystem har sedan 1940-talet varit eftertraktade, inte minst bland utryckningsväsendet (polis, brandkår, etc.) samt av militären, även om systemen var mer av radiokaraktär. Det land som utvecklade det allra första mobiltelefonisystemet var Sverige år 1956. Men det skulle dröja ända till 1980-talet innan tekniken var mogen nog att införas. | |||
===Celler=== | |||
Introduktionen av mobiltelefonin och den tekniska lösningen bör främst tillskrivas uppdelningen av geografiska områden i '''celler''', något som härrör från amerikanska bolaget [[AT&T]]. När landskapet uppdelas i celler behöver inte sändaren i basstationen ha stor effekt, och olika sändare på skilda platser kan återanvända samma frekvens utan att konflikter uppstår. Tankesättet om uppdelning i celler fanns redan på 1950-talet, men med modern halvledarelektronik har denna idé kunnat realiseras. | |||
[[Roaming]] kallas den teknik som ursprungligen tillät en användare att röra sig från en cell till en annan, så småningom från en växel till en annan. Sedan början av 1990-talet används termen för att tillåta användare med olika mobilsystem (exempelvis besökare i andra länder) använda sig av landets egna mobilsystem. De nackdelar roaming förde med sig och den komplexitet som fanns mellan de olika systemen, bidrog till att [[CEPT]] år [[1980]] tilldelade två block i 900 [[Hertz|MHz-området]] för en gemensam europeisk mobiltelefonistandard. Varje block hade bredden 250 MHz. | |||
==Mobilnätet== | |||
I det mobila nätet finns i huvudsak komponenterna mobilstation (MS), basstation (BTS) och en mobilväxel (MSC). Mobilstationen kommunicerar med basstationen via ett luftgränssnitt (radiolänk). Det är de elektromagnetiska vågorna som överför informationen i luftgränssnittet. Basstationen kommunicerar med MSC-växeln via ett varierande gränssnitt (radiolänk, koppar- eller optokabel). | |||
===Mobilstationen=== | |||
Den mobila stationen består av en terminal (mobiltelefon) och ett abonnentkort, s.k. "''s''ubscriber ''i''dentity ''m''odule" ([[SIM]]). Det är kortet som innehåller telefonitjänsten, det vill säga användaren kan sätta in kortet i en annan terminal och samtala som vanligt. | |||
Varje terminal kan identifieras med ett unikt nummer, s.k. ''i''nternational ''m''obile ''e''quipment ''i''dentity ([[IMEI]]). Även SIM-kortet har ett liknande nummer, ''i''nternational ''m''obile ''s''ubscriber ''i''dentity ([[IMSI]]), vilken kan användas för att identifiera abonnenten. Talen IMEI och IMSI är oberoende av varandra. Med hjälp av dessa identiteter kan mobilstationen representera och verka som en personlig mobilitet. SIM-kortet innehåller ofta funktioner som skyddar från att utomstående använder kortet samt begränsar terminalens användning till ett visst kort. | |||
===Basstationen=== | |||
Basstationen fungerar via två delsystem: bassändarstationen ''b''ase ''t''ransceiver ''s''tation ([[BTS]]) samt kontroller ''b''as ''s''tation ''c''ontroller ([[BSC]]). | |||
Det är basstationen som tar emot signaler från mobilstationen. På landsbygden krävs många sådana stationer, och eftersom inte alla utnyttjas till fullo krävs att denna utrustning är tillförlitlig och ekonomisk. | |||
Basstationkontrollern har hand om utdelning av frekvenser (frekvenshopp), handover och så vidare. | |||
===Mobilväxeln=== | |||
Mobilväxeln fungerar ungefär som den ordinära växeln i det fasta telefonnätet. Denna växel ombesörjer samtalen och leder det till rätt destination. | |||
==Betalningsmodeller== | |||
Det finns två huvudsakliga betalningsmodeller, kontantkort och abonnemang. | |||
Det är svårt att ta reda på precis hur mycket ens samtal kostar när man ringer med sin mobiltelefon från utlandet. Det finns flera orsaker; operatörerna anger priserna i olika valutor och ofta utgör en extra avgift, och det är inte alltid denna anges. | |||
===Elektromagnetiska fält=== | |||
I likhet med alla andra radiosändare ger en mobiltelefon ifrån sig elektromagnetiska fält då den sänder. Enligt [[försiktighetsprincipen]] i [[miljöbalken]] åligger det verksamhetsutövare, det vill säga mobiltelefonoperatörer, att visa att den ''verksamhet'' som mobiloperatörerna utövar icke är miljöfarlig. I frågan om elektromagnetiska fält hänvisar operatörerna till [[Statens strålskyddsinstitut]], SSI, som rekommenderar följande användningsregler för mobiltelefoner | |||
* Använd handsfree-utrustning | |||
* Håll bort telefonen från kroppen | |||
* Skärma inte av antennen | |||
* Ring vid god täckning | |||
* Använd yttre antenn på bilen | |||
* Välj telefon med lågt [[Specifik absorptionsnivå|SAR-värde]]. |
Versionen från 22 april 2009 kl. 07.21
Mobiltelefoni är en radioteknologi där ljudets elektriska signaler överförs via elektromagnetiska vågor. Ursprungligen användes analoga signaler för att överföra samtalet, men med introduktionen av digitala signaler förenklades överföringen av ljud och data.
Mobiltelefoni är en form av radiosändning som i Sverige kräver tillstånd enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Sådant tillstånd meddelas av Post- och telestyrelsen.
Historik
Trådlösa kommunikationssystem har sedan 1940-talet varit eftertraktade, inte minst bland utryckningsväsendet (polis, brandkår, etc.) samt av militären, även om systemen var mer av radiokaraktär. Det land som utvecklade det allra första mobiltelefonisystemet var Sverige år 1956. Men det skulle dröja ända till 1980-talet innan tekniken var mogen nog att införas.
Celler
Introduktionen av mobiltelefonin och den tekniska lösningen bör främst tillskrivas uppdelningen av geografiska områden i celler, något som härrör från amerikanska bolaget AT&T. När landskapet uppdelas i celler behöver inte sändaren i basstationen ha stor effekt, och olika sändare på skilda platser kan återanvända samma frekvens utan att konflikter uppstår. Tankesättet om uppdelning i celler fanns redan på 1950-talet, men med modern halvledarelektronik har denna idé kunnat realiseras.
Roaming kallas den teknik som ursprungligen tillät en användare att röra sig från en cell till en annan, så småningom från en växel till en annan. Sedan början av 1990-talet används termen för att tillåta användare med olika mobilsystem (exempelvis besökare i andra länder) använda sig av landets egna mobilsystem. De nackdelar roaming förde med sig och den komplexitet som fanns mellan de olika systemen, bidrog till att CEPT år 1980 tilldelade två block i 900 MHz-området för en gemensam europeisk mobiltelefonistandard. Varje block hade bredden 250 MHz.
Mobilnätet
I det mobila nätet finns i huvudsak komponenterna mobilstation (MS), basstation (BTS) och en mobilväxel (MSC). Mobilstationen kommunicerar med basstationen via ett luftgränssnitt (radiolänk). Det är de elektromagnetiska vågorna som överför informationen i luftgränssnittet. Basstationen kommunicerar med MSC-växeln via ett varierande gränssnitt (radiolänk, koppar- eller optokabel).
Mobilstationen
Den mobila stationen består av en terminal (mobiltelefon) och ett abonnentkort, s.k. "subscriber identity module" (SIM). Det är kortet som innehåller telefonitjänsten, det vill säga användaren kan sätta in kortet i en annan terminal och samtala som vanligt.
Varje terminal kan identifieras med ett unikt nummer, s.k. international mobile equipment identity (IMEI). Även SIM-kortet har ett liknande nummer, international mobile subscriber identity (IMSI), vilken kan användas för att identifiera abonnenten. Talen IMEI och IMSI är oberoende av varandra. Med hjälp av dessa identiteter kan mobilstationen representera och verka som en personlig mobilitet. SIM-kortet innehåller ofta funktioner som skyddar från att utomstående använder kortet samt begränsar terminalens användning till ett visst kort.
Basstationen
Basstationen fungerar via två delsystem: bassändarstationen base transceiver station (BTS) samt kontroller bas station controller (BSC).
Det är basstationen som tar emot signaler från mobilstationen. På landsbygden krävs många sådana stationer, och eftersom inte alla utnyttjas till fullo krävs att denna utrustning är tillförlitlig och ekonomisk.
Basstationkontrollern har hand om utdelning av frekvenser (frekvenshopp), handover och så vidare.
Mobilväxeln
Mobilväxeln fungerar ungefär som den ordinära växeln i det fasta telefonnätet. Denna växel ombesörjer samtalen och leder det till rätt destination.
Betalningsmodeller
Det finns två huvudsakliga betalningsmodeller, kontantkort och abonnemang.
Det är svårt att ta reda på precis hur mycket ens samtal kostar när man ringer med sin mobiltelefon från utlandet. Det finns flera orsaker; operatörerna anger priserna i olika valutor och ofta utgör en extra avgift, och det är inte alltid denna anges.
Elektromagnetiska fält
I likhet med alla andra radiosändare ger en mobiltelefon ifrån sig elektromagnetiska fält då den sänder. Enligt försiktighetsprincipen i miljöbalken åligger det verksamhetsutövare, det vill säga mobiltelefonoperatörer, att visa att den verksamhet som mobiloperatörerna utövar icke är miljöfarlig. I frågan om elektromagnetiska fält hänvisar operatörerna till Statens strålskyddsinstitut, SSI, som rekommenderar följande användningsregler för mobiltelefoner
- Använd handsfree-utrustning
- Håll bort telefonen från kroppen
- Skärma inte av antennen
- Ring vid god täckning
- Använd yttre antenn på bilen
- Välj telefon med lågt SAR-värde.