Vad är meningen med det mänskliga livet?

Våra handlingar avslöjar vad vi egentligen anser är meningen med livet

Vårt intellekt kan vara mycket ytligt. Man säger ofta en sak, men handlar sedan på ett annat sätt. Den livsåskådning vi har är i djupare mening inte vad vi säger, utan hur vi väljer att leva våra liv och vilken mening vi tillskriver våra liv och den verklighet vi lever i. Det vi säger stämma ofta inte överens med vårt handlande. Vi är motsägelsefulla varelser och vår vilja är ofta splittrad. När vi ställs inför olika situationer vet vi ibland inte vad vi vill. Vår vilja är kopplad till uppfattningar om meningen med livet. Varje handling som vi medvetet utför behöver som drivkraft ett eller flera motiv. Saknar vi ett motiv med en handling kan vi inte utföra handlingen. Våra motiv ger oss svaren på frågan om meningen med livet. Varje litet syfte som vi har för varje liten handling vi utför är länkade till högre syften som fungerar som självändamål. Förställningar om något ”gott” är oftast den yttersta drivkraften bakom våra handlingar. Kanske var det därför Platon upphöjde idén om ”det goda” som den mest upphöjda och överlägsna av alla idéer.

Olika perspektiv på vad som är det mänskliga livets mening

Vi kan exempelvis uppfatta att maximerandet av kroppslig njutning som det goda i livet. Denna föreställning kallas för hedonism. Ibland går dessa högre syften, som motiverar alla våra handlingar, mot varandra. Vi kan ha många konkurrerande ”högre syften” som vi förhåller oss till. Vi kan exempelvis uppfatta att varje person bör behandlas som ett självändamål. Denna föreställning hör till den humanistiska människosynen och är en grundläggande idé inom pliktetiken. Vi kan inte behandla andra människor som ett medel för att maximera njutning eller för några andra syften. Pliktetik och hedonism är svårförenliga.

Vi kan ställas inför valet att utföra en handling som vi både vill och inte vill utföra. Om vi då rannsakar oss själva, kan vi upptäcka vilka ”högre syften” och ”motiv” som döljer sig bakom vår splittrade vilja. Då kan vi aktivt välja vilka högre syften som motiverar våra handlingar. Våra ”högre syften” är också länkade till vår verklighetsuppfattning. Vår verklighetsuppfattning påverkar oss i våra val av högre syften och definierar oss som människor. Har vi en biologisk människosyn så ser vi oss själva som djur med ett högre intellekt. Det mänskliga livets mening blir då att ”sprida sina gener” och att följa sina instinkter. I praktiken är det ytterst få människor som genom sina handlingar visar att de tror på den biologiska människosynen. Viljan att sprida sina gener skulle i praktiken innebära att man skulle vilja skaffa så många barn som möjligt.

Är vi som många liberala nationalekonomer tror att vi är: den ekonomiska människan, vilket betyder att vi ständigt söker maximera våra vinster och handlar utifrån egennyttan.

Misantropi – livets meningslöshet

Är människosläktet ett evolutionärt misstag som har uppstått för att ta kål på allt annat levande och sedan gå under i ett framtida ”Ragnarök” (världens undergång enligt fornnordisk tro)? Vår galax är en prick i ett universum som kanske har en gräns eller inte. Vår sol är en prick i vår egen galax. Vi själva är prickar i vårt solsystem. Från ett geologiskt tidsperspektiv är vår tillvaro på jorden extremt kort, som ett ”tick” i klockan. Mänskligheten uppstår en stund och lämnar några spår på jorden. Spåren försvinner sedan innan solen förbränner allt. Till slut blir den en flämtande dvärgstjärna. Den slocknar. Vi slocknar. Ingenting blir kvar. Universum och våra egna futtiga liv visar sig vara meningslösa. Shakespeare låter här Macbeth beskriva följande uppfattning om det mänskliga livet:

                            Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow,
                            Creeps in this petty pace from day to day
                            To the last syllable of recorded time,
                            And all our yesterdays have lighted fools
                            The way to dusty death. Out, out, brief candle!
                            Life’s but a walking shadow, a poor player
                           That struts and frets his hour upon the stage
                           And then is heard no more. It is a tale
                           Told by an idiot, full of sound and fury,
                           Signifying nothing.
                                                       (Ur ”Macbeth”: Akt 5, scen 5)

Detta citat ur Macbeth uttrycker misantropi, vilket innebär att man tycker att människolivet inte har något värde. Misantroper menar att människor i grund och botten är idioter som går omkring och förstör för sig själva och varandra. Macbeth insåg i slutet av pjäsen att han hade gjort just detta. Genom dåraktiga beslut hade han satt igång en ond spiral av händelser som utmynnade i kaos, krig och meningslös död. Att människan bär inom sig potentiella destruktiva krafter har historien visat gång på gång. Känslan av livets meningslöshet kan uppstå då och då för de flesta människor. Men om man blir helt övermannad av denna känsla blir man i regel destruktiv eller självmordsbenägen. Individen är av naturen god – men civilisationen fördärvar oss (Rousseau)

Föreställningen om att individen är god, formulerades av Rousseau under upplysningstiden. Det är smickrande att få höra att man innerst inne är god och förnuftig. Många sekulära västerlänningar tror idag på denna av Rousseau formulerade människosyn.

Människan är både ond och god, förnuftig och idiotisk (Pope)

En mycket mer komplex människosyn presenteras av Alexander Pope i följande dikt:

The proper study of Mankind is Man. 
Placed on this isthmus of a middle state,
A Being darkly wise, and rudely great:
With too much knowledge for the Sceptic side,
With too much weakness for the Stoic's pride,
He hangs between; in doubt to act, or rest;
In doubt to deem himself a God, or Beast;
In doubt his mind or body to prefer;
Born but to die, and reas'ning but to err;
Alike in ignorance, his reason such,
Whether he thinks too little, or too much;
Chaos of Thought and Passion, all confus'd;
Still by himself, abus'd or disabus'd;
Created half to rise and half to fall;
Great Lord of all things, yet a prey to all,
Sole judge of truth, in endless error hurl'd;
                              The glory, jest and riddle of the world.
                             (Dikt ur samlingen ”Essay on Man” av Alexander Pope från 1700-talet)

Människonaturen är enligt Pope extremt komplex och i slutänden kommer gåtan (”the riddle”) om vem eller vad människan är inte att kunna besvaras enligt denna syn. Pope syn på människan stämmer ganska väl med den uppfattning som är vanlig inom religioner att människan är både ond och god i varierande grad.

Det goda kan definieras som det meningsfulla, medan det onda kan definieras som det meningslösa. Ju godare man som människa blir desto meningsfullare blir ens liv.