Om gott/ont och teodicéproblemet
”gott och ont”
Inom alla religioner och livsåskådningar finns det diagnoser på människan och det mänskliga samhället. En given utgångspunkt för alla människor i alla tider är att vi inte är perfekta/fullkomliga. Vi verkar inte vara helt goda.
I stort sett alla människor känner då och då att de har brister på olika sätt och inte gör det rätta. Det som vi gör, som vi är medvetna om är orätt, vill vi helst dölja. Vi döljer oss till och med för oss själva och lever ofta i självbedrägeri när vi inte vill erkänna olika mindre smickrande sidor av oss själva. ”De gömde sig i trädgården…” Detta är en grundläggande teori inom psykoanalysen. Vi bygger upp en mängd försvarsmekanismer i vårt psyke eftersom vi så ogärna vill inse aspekter av oss själva som vi inte tycker är bra.
Trots att vi inte kan se godhet eller ondska (rätt och fel) direkt eftersom de inte är fysiska ting, upplever vi det som om det finns något i våra vardagliga upplevelser som motsvarar dessa begrepp. Dessa begrepp skapar en ram för det som vi uppfattar vara meningsfullt i livet. Människor får dock olika associationer när de hör ett och samma ord. En människa som exempelvis har växt upp med likgiltiga eller hatiska föräldrar kan inte veta mycket om vad kärlek är eftersom hon inte har någon erfarenhet av den. En människa som har växt upp med notoriska lögnare kan på samma sätt inte förstå vad sanning är. För att vi ska kunna tala om kärlek, sanning och godhet behöver vi ha erfarenheter som vi kan knyta till dessa begrepp. Genom våra sätt att leva kan vi fylla dessa begrepp med en förändrad mening. Säger vi att vi älskar någon, men våra handlingar tyder på att vi inte gör det, så blir ordet kärlek meningslöst till slut. Orden måste visas i handlingar för att bli trovärdiga. Där ingen kärlek och godhet finns, finns troligtvis ingen uppfattning om mening. Detta är en idé som utvecklades av den medeltida filosofen/teologen Tomas av Aquino som menade att alla positiva värden (godhet, sanning, rättvisa, kärlek, meningsfullhet, o.s.v.) ytterst hänger ihop. De går inte att separera eftersom de är en enhet som enligt Tomas var identisk med Gud som han kallade för ”summan av alla positiva värden”.
Extremt ondskefulla handlingar blir i regel obegripliga. Enbart det som vi kan se någon mening i, kan vi förstå. Författaren Edgar Allan Poe skildrar i boken ”Den svarta katten” hur en man får lust att plåga sin katt mer och mer utan någon begriplig anledning. Han finner dock en obegriplig lust när han torterar katten och tillslut spikar upp den på en vägg. ”Ren ondska”, om den finns, blir troligtvis obegriplig. Via denna länk kan man läsa ”Den svarta katten”: https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1293747
De flesta handlingar som vi i regel betraktar som ondskefulla lånar dock idéer från ”det goda” som kan göra den ”begriplig”. Enligt den nationalsocialistiska livsåskådningen var det en god gärning att döda judar eftersom dessa betraktades som parasiter och råttor i samhället. Problemet med nationalsocialismen är i denna mening att det goda som de menar sig vilja göra bygger på medvetna lögner. Som Dostojevskij skrev i en av sina böcker: ”Brottslingen är mästare på att rättfärdiga sina handlingar”. IS-terrorister rättfärdigar mord och våldtäkter med att de på något sätt genom dessa handlingar indirekt menar sig bidra till att bygga upp ett kalifat, vilket de ser som något gott i sig självt.
Man kan också välja att förneka att godhet och ondska existerar utifrån en mekanisk världsbild. Eftersom godhet och ondska inte är fysiska fakta och eftersom det enda som existerar är fysiska fakta så finns helt enkelt inte något i verkligheten som motsvarar dessa begrepp. Enligt emotivismen menar man att ondska inte är något annat än känslor av avsky inför något. Ondska = usch!, helt enkelt. Nietzsche menade att gott och ont inte kan existera eftersom det förutsätter en metafysisk/andlig verklighet som han inte trodde på. ”Gud är död. Därför är allt tillåtet” lät han Zarathustra förkunna i boken ”Så talade Zarathustra”. Om man väljer att förneka att godhet och ondska existerar då finns det ingen moral och då kan man inte längre säga att någon handlar fel. Konsekvensen blir att slaveri, folkmord, o.s.v. inte går att fördöma som felaktiga handlingar. Berättelsen ovan om Adam och Eva och om ”kunskapens träd på gott och ont” tycks förutsätta att kunskap om både godhet och ondska inte kan finnas i en värld där allt genomsyras av godhet. Om allt är gott finns det inget behov att avgränsa begreppet gott. Först om något som inte är gott uppstår, går det att tala om godhet som ett begripligt begrepp. Enligt mytologin hade Adam och Eva ingen kunskap om ”gott och ont” innan de gjorde det förbjudna. Alla ord innebär en avgränsning av verkligheten. I samma skapelseberättelse står det att Adam ägnade sig åt att sätta ord på djur och växter när han hade placerats i ”Edens lustgård”. Kanske är det ett typiskt mänskligt drag att avgränsa och kategorisera allt som vi uppfattar både i och utanför oss. I verkligheten som sådan, menar många mystiker, är allt en enhet. Det finns heller inga tydliga avgränsningar i den yttre världen. Men för att vi människor ska kunna begripa vår livsvärld är det helt nödvändigt att vi skapar språk så att vi kan namnge de olika aspekterna av den verklighet vi lever i. Hur vore våra liv utan kunskap om några ord? Vi vore som fiskarna i vattnet kanske...
Tron på att människan har en fri vilja är en viktig förutsättning för att förstå talet om gott och ont. Den moraliska friheten är en förutsättning för det moraliska ansvaret som vi har. Frihet är också en förutsättning för att vi ska kunna ingå i olika slags relationer till våra medmänniskor. Visst finns det påtvingade relationer. Vi väljer ju exempelvis inte våra föräldrar. Men vi kan välja hur vi ska förhålla oss till dem. Däri ligger en viss frihet. I en kärleksfull relation bejakar båda parter varandra. Om det inte finns kärlek i relation kan parterna välja att gå isär, bli likgiltiga eller hatiska. Enligt skapelsemyten ovan innebär vår frihet även att vi kan bestämma oss hur vi ska relatera till vår livsvärld och Skaparen. Frihet finns dock inte som något vi kan se på eftersom det inte är ett fysiskt ting. Hur vi förhåller oss till friheten beror på vilken livsåskådning vi har. Men det beror också på vilka människor vi vill vara.
En människa kan i viss mån styra över sitt eget väsen. Genom sina val formar hon sig själv. Om hon inte kunde välja hur hon skulle handla i olika situationer och om hon helt styrdes av instinkter så skulle hon inte kunna vara moraliskt ansvarig för något hon gjorde. I alla samhällen finns en tro på den mänskliga friheten som en viktig förutsättning när man skapar lagar och regler. Människan vet vad som är det rätta, men väljer ändå att gång på gång göra tvärtemot. Friheten förutsätter också medvetenhet. Därför följer att ju högre medvetandegrad man har desto större ansvar har man. Av detta skäl kan inte en förståndshandikappad person ställas till svars för sina handlingar på samma sätt som andra. I vårt sekulariserade samhälle finns en tendens att tona ner människors moraliska ansvar och i stället peka på yttre omständigheter eller psykologiska omständigheter som orsak till brottslighet. Därför vill man helst inte säga ”fängelse” i det offentliga samtalet, utan väljer istället att säga ”kriminalvård”. När man gör det som är orätt blir man något annat än vad man var tänkt att bli enligt skapelsemyten. Det var ju inte ”meningen” att människan skulle skämmas och gömma sig när hon hade gjort orätt. Det som inte borde ha funnits i verkligheten har nu kommit in och förstört ”paradiset”. Om alla var helt goda skulle vi ju leva i ett slags paradis. Men så är det ju inte.
De orätta handlingarna, som monoteistiska religioner kallar för synd, är något som drabbar en själv och ens omgivning på ett negativt sätt. Syndafallet, som beskrivs i berättelsen om Adam och Eva, handlar om hur människan sätter sig själv i centrum (”Ni kan bli som gudar” hade ”ormen” sagt till Eva innan hon åt av ”kunskapens träd”...). Människan gör då något som står ”utanför” Guds skapelse. En tomhet, eller så kan man säga en brist, uppstår i själen. Följden av den fria viljan blir enligt traditionell judendom och traditionell kristendom att allt som sker inte är i enlighet med Guds vilja. Inom Islam och den kalvinistiska inriktningen av kristendomen hävdar man dock i regel att allt som sker är Guds vilja. Hur det förhåller sig mellan Guds vilja/makt och det onda/den fria viljan är nog en av de mest diskuterade frågorna inom teologins (= läran om det gudomliga/Gud) historia. Även inom Islam finns denna diskussion fastän man i regel betonar allt som sker är s.a.s. förutbestämt av Gud snarare än beroende av den fria viljan.
Hur kan då Gud vara god, kan man fråga sig? Inom judendom och kristendom betonas traditionellt att Gud inte är orsak till allt som händer, utan bara upphov till det goda som händer. Hur kan då Gud vara allsmäktig? (Denna fråga utmanar även tron på Guds existens. Hur kan Gud vara god och allsmäktig om ondska existerar?) I regel brukar man då inom judendom och kristendom säga att Gud frivilligt avstår från en del av sin allmakt för att göra den fria viljan möjlig. Gud vill inte tvinga oss att göra sin vilja, utan vill att vi frivilligt ska göra det. Om det inte fanns en möjlighet att göra det som gick mot Guds vilja så skulle denna frihet s.a.s. inte vara riktig frihet. Inom kristendomens huvudbön Fader vår lyder den andra raden just: ”ske din vilja”. Denna bön tycks förutsätta att Guds vilja inte alltid sker. Om Guds vilja sker eller inte beror i hög grad på oss själva. Vi måste själva välja att sträva efter att det goda ska ske och inte det onda, skulle man kunna säga.
Är man ateist skulle man säga att denna fråga ”bevisar” att gudsbegreppet innehåller en motsägelse. Gud förhindrar inte att oskyldiga drabbas av andra människors onda handlingar. Antingen är han maktlös eller så finns han inte, har somliga resonerat. Detta problem kallas inom teologin för teodicéproblemet.
Problemet rör två mycket svårlösta frågor:
Hur pass fria är vi människor egentligen? Hur vi besvarar denna fråga påverka vår syn på i vilken utsträckning vi är ansvariga vi är för våra handlingar eller inte.
Den andra frågan gäller hur vi ser på verkligheten.
Är verkligheten identisk med Gud som ständigt skapar allt här och nu? Hur kan vi förhålla oss fritt till något som finns i allt, som är grunden för all verklighet? Finns det två verkligheter: en andlig och en fysisk? Hur förhåller de sig i så fall till varandra?
Även ateismen kan inte lösa frågan rörande den fria viljans existens eller ickeexistens kopplat till det moraliska ansvaret som människan upplever i förhållande till det som kallas för gott/ont, rätt/fel. Vanliga uppfattningar bland ateister är att allt vi gör att ”förutbestämt” av hjärnan. Vi tror att vi har en fri vilja, men den är egentligen en illusion. Istället för Gud så säger man att allt bestäms av materiella strukturer. Men det finns ateister som också menar att vissa saker sker helt slumpmässigt också. Men vad är då slumpen om inte att man helt enkelt säger att det är förklarliga skäl eller ingenting som orsakar någonting.
Frågor som rör den fria viljan och gott/ont är alltså inte enbart ett problem som teister svårligen kan lösa och förklara, utan även för ateister är dessa frågor mycket svårlösta. För judiskt troende blir förintelsen av sex miljoner judar (utan Guds ingripande) en allvarlig utmaning för tron på att Gud kan beskydda det utvalda folket. Vissa judar har i förintelsens spår börjat förneka tron på Gud som allsmäktig. I själva kärnan i kristendomen finns berättelsen om Jesus som torteras och får bära ett kors (utan att Gud ingriper). Kristendomens paradoxala budskap blir dock att det yttersta nederlag (korsfästelsen) öppnar vägen till försoning mellan Gud och människa genom att Gud genom Jesus tar på sig mänsklighetens skulder och skänker förlåtelse till mänskligheten. Tecknet på att ondskan inte segrade i denna berättelse är sedan uppståndelsen (påsken).
Det finns olika sätt att lösa teodicéproblemet. Vissa teologer skiljer mellan primära orsaker och sekundära orsaker. Gud betraktas enbart som primär orsak till att saker och ting existerar, men inte som sekundär orsak till allt som händer. Sekundära orsaker kan exempelvis vara naturkrafters effekter (jordbävningar) eller människors beslut (att mörda till exempel) Gud har i så fall inget ansvar för att folk dör i jordbävningar eller mord. Gud är enligt detta sätt att se enbart orsak till existens. Vissa teologer skulle säga att Gud är existens rätt och slätt.
Andra försöker att lösa teodicéproblemet genom att säga att det onda är en illusion.
Åter andra skulle peka på att problemet är löst fast på ett annat plan som vi inte kan förstå.
Vad hade det funnits för dramatik inom mänskligheten om inte polariteten gott/ont hade existerat? Nästan alla stora berättelser innehåller något som motsvarar ett syndafall (brottet som orsakar skuld), separation p.g.a. brottet, försöken att hitta en väg tillbaka till försoning. Inom ramen för denna kurs finns inte möjlighet att gå in så mycket djupare i de olika försöken att lösa teodicéproblemet. Poängen är att diskussionen om den fria viljan och vad gott/ont är är svårlösta liksom alla livsfrågor.
Inom buddhismen betonar man mycket starkt att det är begären som är orsaken till det onda/lidandet i världen. Inom hinduismen skulle man dels säga att människans försök att hålla fast vid den sinnliga/materiella världen (en illusion) är orsaken till det onda som uppstår. Man skulle också säga att människan brister att utföra sina plikter/att handla rätt (följa dharma) är orsaken till den dåliga karma man får.
Man skulle kunna säga att läran om karma är hinduismens och buddhismens sätt att lösa teodiceproblemet. Man får genom lagen om karma det man förtjänar på gott och ont i detta eller nästa liv helt enkelt. Till skillnad från i monoteistiska religioner kan man inte inom hinduism och buddhism be om förlåtelse så att man slipper få det man förtjänar om man har gjort en massa dumma saker. Gudarna i hinduismen eller Buddha styr inte över karma helt enkelt. Inom mahayanabuddhismen däremot finns en lära om boddhisattvor som skulle kunna tolkas som ett brott mot denna tanketradition. Detta kan jag förklara under lektionstid.
En Jungiansk tolkning av berättelsen av Jordan Pederson:
Exempel ”de var nakna och blygdes inte” 1:3o min.
”ormen och kunskapens träd” 1:45 min
Biblical Series IV: Adam and Eve: Self-Consciousness, Evil, and Death