Wikiskola - Användarbidrag [sv]

Datormusen

2009-04-20T12:08:49Z

Fanny:

== '''Data musen''' ==

'''Kapitel 1 Datamus.'''

Datormus är en apparat som ansluts till en dator, för att möjliggöra förflyttandet av en pekare på en datorskärm.
En datormus består av ett hölje vars form och storlek är avpassat för att hållas under användarens ena hand. På undersidan finns en mekanisk eller optisk anordning för att läsa av musens rörelser i förhållande till underlaget. På ovansidan finns en eller flera knappar. Musen kopplas vanligtvis till datorn via en PS/2- eller USB-port. För att underlätta förflyttningen av musen i sid- och höjdled används ofta en musmatta. Musmattan ger även bättre precision då datormöss ofta är dåligt anpassade för vissa underlag, exempelvis dukar och blanka ytor.

''Musmatta''
För att underlätta förflyttningen av musen i sid- och höjdled används ofta en musmatta. Musmattan ger även bättre precision då datormöss ofta är dåligt anpassade för vissa underlag, exempelvis dukar och blanka ytor

'''Kapitel 2 datamusens historia.'''

''Douglas Engelbat''

Datormusen uppfanns av Douglas Engelbart 1963-1964, då han arbetade på Stanford Research Institute. Denna mus läste av rörelsen med två hjul på undersidan, men fungerade precis som dagens möss i alla riktningar. En film från demonstrationen är tillgänglig på Internet.

Den första serieproducerade musen kom 1970 och var producerad av Ludvig Palmheden. Det var en tre-knappars mus, med modellbeteckningen 4-101.

''Mer om modell 4-101?''

Den svenske uppfinnaren Håkan Lans sägs ibland vara uppfinnaren av musen, men det får ses som en överdrift. Han konstruerade en puck till en digitaliseringsplatta, Hipad, som också serieproducerades under 1970-talet.

Idag har den optiska och den laseranvändande varianterna av datormusen nästan konkurrerat ut den tidigare varianten med en mekanisk lösning som bygger på användandet av en kula som roterar då musen sätts i rörelse.

Datamus är en apparat som ansluts till en dator, för att kunna förflytta en pekare på en datorskärm. En datormus är alltså ett exempel på ett pekdon.
En datormus består av ett hölje vars form och storlek är anpassat för att hållas under användarens ena hand. På undersidan finns en mekanisk eller optisk anordning för att läsa av musens rörelser i förhållande till underlaget (denna information skickas sedan till skärmen där pekaren rör sig). På ovansidan finns en eller flera knappar. Musen kopplas vanligtvis till datorn via en USB-port. För att underlätta förflyttningen av musen i sid- och höjdled används ofta en musmatta. Musmattan ger även bättre precision då datormöss ofta är dåligt anpassade för vissa underlag, exempelvis dukar och blanka ytor.

Datormusen uppfanns av Douglas Engelbart 1963-1964, då han arbetade på Stanford Research Institute. Denna mus läste av rörelsen med två hjul på undersidan, men fungerade precis som dagens möss i alla riktningar. Engelbart demonstrerade uppfinningen offentligt första gången på "Fall Joint Computer Conference" i San Francisco den 9 december 1968.

Den första serieproducerade musen kom 1970 och var producerad av Computer Displays. Det var en tre-knappars mus.
Den svenske uppfinnaren Håkan Lans sägs ibland vara uppfinnaren av musen, men det får ses som en överdrift. Han konstruerade en puck till en digitaliseringsplatta, Hipad, som också serieproducerades under 1970-talet.
Idag har den optiska och den laseranvändna varianten av datormusen nästan konkurrerat ut den tidigare varianten med en mekanisk lösning som bygger på användandet av en kula som roterar då musen sätts i rörelse.

Mus finns även som inmatningsenhet för TV-spel Rent tekniskt är det i stort sett ingen skillnad på konstruktionen av en traditionell datormus eller en mus avsedd för användning på en tv-spelskonsol. En avgörande skillnad ligger ofta i utformningen av den kontakt som gör att enheten oftast enbart passar till tillverkarens egna konsoler och inte till konkurrenternas.
Till Playstation 2 och 3 är det möjligt att använda en USB-mus till vissa spel och till den inbyggda webbläsaren.

Datormusen

2009-04-20T12:08:28Z

Fanny:

Grafikkortet

2009-04-20T12:06:46Z

Fanny:

Grafikkortet är en metall sak som sitter i datorn och gör att man får bättre bild och bättre minne, den gör helt enkelt datorns funktioner bättre.
Ett grafikkort tolkar och översätter en datorns information till en signal som kan visas av en bildskärm. Moderna grafikkort, som sådana som används för datorspel, gör ofta mycket av arbetet med att konstruera den slutgiltiga bilden som syns på skärmen. Grafikkortet ser till att i en bild t.ex. att färgerna hamnar rätt och när man spelar upp en film att man kan byta bild väldigt fort.

I normala PC-datorer finns antingen grafikkortet i moderkortet, i en AGP-plats eller i en PCI-plats. De nyaste korten använder en snabbare variant av PCI, kallad PCI Express. AGP gick som snabbast i 8 gånger bussfrekvensen 66 MHz medan PCI-Express klarar upp till 16 gånger bussfrekvensen. Dagens grafikkort använder dock fortfarande bara halva AGP-bussens bandbredd (en fjärdedel av PCI-Express-bussen) generellt sett. På senare tid har även PCI-Express 2.0 kommit som fördubblar bandbredden.

Ordförklaring:
Bandbredd: Ordet "bandbredd" har även blivit ett ord för överföringskapacitet, alltså den mängd data som kan överföras per tidsenhet, till exempel över modem eller bussar. Bandbredd är ett viktigt ord inom många användningsområden. Till exempel när man pratar om radiokommunikation.
Moderkort: Ett moderkort binder samman delarna i ett elektroniskt system, exempelvis i en dator.

''Kanske lite för kort? /mimmi''

Optisk fiberkommunikation

2009-04-20T11:59:48Z

Fanny:

== Optisk fiberkommunikation ==

Fiberoptik är ett optiskt system där ljus leds genom optiska fibrer vars kärnor är gjorda av väldigt rent glas eller plast från en diameter på flera millimeter till mindre än ett hårstrås diameter. Dessa glas eller plastkärnor är omslutna av ett mantelhölje och vanligtvis också av ett skyddande skal. Selenit är en mineral som ofta kallas för "naturens egen fiberoptik".
Fördelar mot koppartråd
Enligt tradition och av praktiska skäl har koppartråd alltid använts inom telefonkommunikation, men nu konkurreras den ut mer och mer av de optiska fibrerna. De optiska fibrernas viktigaste fördelar gentemot koppartråd är att:

• De är billigare än koppartråd, vilket är bra för operatören och konsumenten.

• De är tunnare än koppartråd. Det gör det möjligt att sätta ihop fler fibrer i en kabel med en bestämd diameter än koppartråd, vilket gör att exempelvis fler telefonlinjer får plats.

• Ljussignaler dämpas och förändras mindre i optiska fibrer än elektriska signaler i koppartråd. Därför räcker det att ha en sändare som förbrukar lite elektricitet. Dessutom behövs en förstärkare varje 100 km jämfört med 1,5 km för koaxialkabel. Det här är också bra för operatören och konsumenten.

Fiberoptik används nu mycket inom kommunikation. Fiberoptik som ett användbart kommunikationsverktyg har funnits i ungefär 35 år. Före år 1970 kunde fibrer endast tillverkas som dämpade ljussignalerna alldeles för kraftigt. År 1970 tillverkade forskare i Corning Glass Works i USA de första optiska fibrerna som kunde användas praktiskt utan stora signalförluster. Efter det har utvecklingen av fiberoptiken fortsatt. Tack vare den här upptäckt har det bl.a. blivit möjligt att överföra ljussignaler för telekommunikation över långa sträckor med väldigt hög bandbredd.

Det används också för att leda synligt ljus för att belysa saker. Det är svårare att leda ljus för att belysa än för kommunikation. I kommunikation kan ljussignalstyrkan minska tusenfalt i styrka men ändå vara fullt avläsbar och möjlig att förstärka igen för att sända vidare. Med ljus för att upplysa är ett motsvarande ljus förlust naturligtvis inte meningsfullt. Med fiberoptik av plast kan ljusledning på ca 15 - 20 meter anses vara max längden. Med fiberoptik av kvartsglas kan motsvarande ljusledning vara ungefär 100 meter. Det finns system för att leda in solens ljus i fiberoptik för att upplysa saker helt och hållet.
Fiberoptiken fungerar så att ljusstrålen inuti kärnan reflekteras helt och hållet mot gränsytan till manteln. På så sätt kan ljuset färdas mycket långa sträckor, förutsatt att kärnan är optiskt tätare än manteln och att infallsvinkeln mot mantelytan blir mer än gränsvinkeln för totalreflexion. De förluster som händer i ett fiberoptiskt system beror huvudsakligen på små smutsigheter som absorberar lite av ljuset. Förluster är även på grund av ojämnheter i ytan där totalreflexionen sker. Sådana ojämnheter kan påverka ljustrålars reflexionsvinkel så att de hamnar utanför totalreflexion. Den ljusvinkel en optisk fiber kan ta emot ljus för totalreflexion ändras och är beroende dels på vilken våglängd ljuset har, dels på ingående material i kärna och i mantel. Hur mycket av signalen som absorberas i ett system beror även på det sända ljusets våglängd.

Optisk fiberkommunikation

2009-04-20T11:59:31Z

Fanny:

== Optisk fiberkommunikation ==

Fiberoptik är ett optiskt system där ljus leds genom optiska fibrer vars kärnor är gjorda av väldigt rent glas eller plast från en diameter på flera millimeter till mindre än ett hårstrås diameter. Dessa glas eller plastkärnor är omslutna av ett mantelhölje och vanligtvis också av ett skyddande skal. Selenit är en mineral som ofta kallas för "naturens egen fiberoptik".
Fördelar mot koppartråd
Enligt tradition och av praktiska skäl har koppartråd alltid använts inom telefonkommunikation, men nu konkurreras den ut mer och mer av de optiska fibrerna. De optiska fibrernas viktigaste fördelar gentemot koppartråd är att:

• De är billigare än koppartråd, vilket är bra för operatören och konsumenten.
• De är tunnare än koppartråd. Det gör det möjligt att sätta ihop fler fibrer i en kabel med en bestämd diameter än koppartråd, vilket gör att exempelvis fler telefonlinjer får plats.
• Ljussignaler dämpas och förändras mindre i optiska fibrer än elektriska signaler i koppartråd. Därför räcker det att ha en sändare som förbrukar lite elektricitet. Dessutom behövs en förstärkare varje 100 km jämfört med 1,5 km för koaxialkabel. Det här är också bra för operatören och konsumenten.

Fiberoptik används nu mycket inom kommunikation. Fiberoptik som ett användbart kommunikationsverktyg har funnits i ungefär 35 år. Före år 1970 kunde fibrer endast tillverkas som dämpade ljussignalerna alldeles för kraftigt. År 1970 tillverkade forskare i Corning Glass Works i USA de första optiska fibrerna som kunde användas praktiskt utan stora signalförluster. Efter det har utvecklingen av fiberoptiken fortsatt. Tack vare den här upptäckt har det bl.a. blivit möjligt att överföra ljussignaler för telekommunikation över långa sträckor med väldigt hög bandbredd.

Det används också för att leda synligt ljus för att belysa saker. Det är svårare att leda ljus för att belysa än för kommunikation. I kommunikation kan ljussignalstyrkan minska tusenfalt i styrka men ändå vara fullt avläsbar och möjlig att förstärka igen för att sända vidare. Med ljus för att upplysa är ett motsvarande ljus förlust naturligtvis inte meningsfullt. Med fiberoptik av plast kan ljusledning på ca 15 - 20 meter anses vara max längden. Med fiberoptik av kvartsglas kan motsvarande ljusledning vara ungefär 100 meter. Det finns system för att leda in solens ljus i fiberoptik för att upplysa saker helt och hållet.
Fiberoptiken fungerar så att ljusstrålen inuti kärnan reflekteras helt och hållet mot gränsytan till manteln. På så sätt kan ljuset färdas mycket långa sträckor, förutsatt att kärnan är optiskt tätare än manteln och att infallsvinkeln mot mantelytan blir mer än gränsvinkeln för totalreflexion. De förluster som händer i ett fiberoptiskt system beror huvudsakligen på små smutsigheter som absorberar lite av ljuset. Förluster är även på grund av ojämnheter i ytan där totalreflexionen sker. Sådana ojämnheter kan påverka ljustrålars reflexionsvinkel så att de hamnar utanför totalreflexion. Den ljusvinkel en optisk fiber kan ta emot ljus för totalreflexion ändras och är beroende dels på vilken våglängd ljuset har, dels på ingående material i kärna och i mantel. Hur mycket av signalen som absorberas i ett system beror även på det sända ljusets våglängd.

Så funkar datorn - översikt

2009-04-20T11:56:41Z

Fanny:

En dator är en maskin som kan bearbeta data och utföra beräkningar på ett mycket effektivare sätt än vad en människa kan göra. Datorn kan bestå av mekaniska, elektroniska eller andra komponenter och styrs med hjälp av instruktioner från ett datorprogram. Data betecknar i datorsammanhang mönster utan meningsinnehåll. Data representerar vanligen någon typ av information som kan uttolkas då de sätts in i rätt kontext,
Data kan också definieras som något som kan representeras i digital form.

== Datorn ==

Vad är en dator?
En dator (ursprungligen datamaskin) är en maskin som kan bearbeta data och utföra beräkningar på ett mycket effektivare sätt än vad en människa kan göra manuellt. Datorn kan bestå av mekaniska, elektroniska, optiska eller andra komponenter och styrs med hjälp av instruktioner från ett datorprogram. Från början användes datorn för matematiska uträkningar och var ett hjälpmedel för matematiken. Man kan säga att det var som en kalkylator. Men den har senare börjat användas för information och kommunikationer.

== Utvecklas ==

Datorn har ständigt utvecklas med t.ex. minne, information, kommunikationer och Internet. Från början var datorn inte alls vanlig bland människor. Det sågs som en stor klumpig maskin som räknade. Men nu finns datorer överallt och används mer än böcker och andra informations papper. Datorn var från början lika stor som ett rum och hade inte en färg skärm eller ikoner. Utan det var en maskin som skrev med mycket text. Nu för tiden är datorn en personlig eller arbetes dator.

Från den äldsta till den yngsta!

== Den första datorn ==

Den första datorn var ENIAC och den var tillsammans med Z3 (en anan tidig dator) byggd av Konrad Zuse. ENIAC och Z3 var byggda med elektronrör. När det kom transistorer så krympte datorerna fort, från att ha varit nästan gigantiska till att bli som ett kylskåp. Ännu senare när det kom mikrotransistorer så krympte dem ännu mer.

== Hur är de byggda? ==

Datorer är uppbyggda av en låda, en nätdel, ett moderkort, en hårddisk, en processor, CD eller DVD, en diskettstation (3,5 tum 1,44 MB), grafikkort (integrerat i moderkortet eller separat på AGP- eller 16x PCI Express-buss) & ibland nätverkskort. För att datorn ska kunna fungera krävs att man har ett operativsystem på hårddisken (eller i vissa fall på diskett eller CD/DVD, ett operativsystem sköter kommunikationen mellan programmen och maskinvaran mm.), bildskärm, mus, tangentbord, (självklart) elektricitet till datorn, nödvändiga kablar & någonstans att ha den (också självklart).

Så funkar datorn - översikt

2009-04-20T11:55:48Z

Fanny:

En dator är en maskin som kan bearbeta data och utföra beräkningar på ett mycket effektivare sätt än vad en människa kan göra. Datorn kan bestå av mekaniska, elektroniska eller andra komponenter och styrs med hjälp av instruktioner från ett datorprogram. Data betecknar i datorsammanhang mönster utan meningsinnehåll. Data representerar vanligen någon typ av information som kan uttolkas då de sätts in i rätt kontext,
Data kan också definieras som något som kan representeras i digital form.

== Datorn ==

Vad är en dator?
En dator (ursprungligen datamaskin) är en maskin som kan bearbeta data och utföra beräkningar på ett mycket effektivare sätt än vad en människa kan göra manuellt. Datorn kan bestå av mekaniska, elektroniska, optiska eller andra komponenter och styrs med hjälp av instruktioner från ett datorprogram. Från början användes datorn för matematiska uträkningar och var ett hjälpmedel för matematiken. Man kan säga att det var som en kalkylator. Men den har senare börjat användas för information och kommunikationer.

Utvecklas
Datorn har ständigt utvecklas med t.ex. minne, information, kommunikationer och Internet. Från början var datorn inte alls vanlig bland människor. Det sågs som en stor klumpig maskin som räknade. Men nu finns datorer överallt och används mer än böcker och andra informations papper. Datorn var från början lika stor som ett rum och hade inte en färg skärm eller ikoner. Utan det var en maskin som skrev med mycket text. Nu för tiden är datorn en personlig eller arbetes dator.

Från den äldsta till den yngsta!

Den första datorn
Den första datorn var ENIAC och den var tillsammans med Z3 (en anan tidig dator) byggd av Konrad Zuse. ENIAC och Z3 var byggda med elektronrör. När det kom transistorer så krympte datorerna fort, från att ha varit nästan gigantiska till att bli som ett kylskåp. Ännu senare när det kom mikrotransistorer så krympte dem ännu mer.

Hur är de byggda?
Datorer är uppbyggda av en låda, en nätdel, ett moderkort, en hårddisk, en processor, CD eller DVD, en diskettstation (3,5 tum 1,44 MB), grafikkort (integrerat i moderkortet eller separat på AGP- eller 16x PCI Express-buss) & ibland nätverkskort. För att datorn ska kunna fungera krävs att man har ett operativsystem på hårddisken (eller i vissa fall på diskett eller CD/DVD, ett operativsystem sköter kommunikationen mellan programmen och maskinvaran mm.), bildskärm, mus, tangentbord, (självklart) elektricitet till datorn, nödvändiga kablar & någonstans att ha den (också självklart).